Jag, Frode, en hund i mina bästa år!?

 Hej!
Jag har alltid tyckt som Karlsson på taket, att jag är en lagom tjock man i mina bästa år, men den senaste tiden har jag känt att åren börjat smyga sig på mig. Jag hörde att min bror börjar höra dåligt och även om min hörsel fortfarande är lika god som tidigare så gör det mig nervös. Selektiv hörsel är en sak men dålig hörsel är något helt annat. 
Det är nu mer än tio år sedan jag såg dagens ljus bakom en bokhylla på Smedjegatan i Arjeplog. Varför bakom en bokhylla frågar ni er kanske? Ja, det var för länge sedan när vi bodde i ett pyttelitet hus och mamma Jonna fick låna Malins "rum" bakom bokhyllan. Som ni förstår var Malin nästan lika illa behandlad som Harry Potter även om hon slapp bo under en trappa på den tiden. 
Min tionde födelsedag firade jag på bästa sätt, jag fick en dag nästan för mig själv! Jag är inte överdrivet intresserad av att dela med mig med andra, framför allt vill jag inte dela kvalitetstid med de övriga hundarna. Men mer om det lite senare.
 
 
Som vanligt här i Norrbottens inland så kom vintern med besked och det allt för tidigt. Jag som är lite bekväm av mig gillar inte att det blir tjock snö. Det är bara Flisa som är dum nog att inte låta lite snö stoppa henne utan hon försöker jaga på som inget hänt.
I december gjorde vi årets sista kaffeeld utomhus och nästa gång vi ska elda utomhus så blir det att skotta rejält för att hitta eldplatsen.
 
 
 Strax innan jul tog jag upp kampen med mården som jag inte lyckades skälla fram under lingonplockningen. Om det berättade jag ju förra gången jag bloggade.
Nu åkte jag och gammelmatte på en skidtur i kanonföre och letade upp ett lämpligt träd att montera upp en mårdfälla i. De hade snöat rätt mycket innan men det var ändå bra håll i snön så både jag och gammelmatte höll oss ovanpå.
Nu kan jag för övrigt meddela att det snöat så mycket efter detta, att om gammelmatte sjunker ner i snön får man vara glad om tofsen på mössan sticker upp, men det var en parantes. 
 
 
 Fällan blev uppsatt och agnad med diverse godsaker som lapphundar och keeshondar direkt skulle äta upp om de fick en chans, ju äckligare, ju godare tycker de. Jag hoppas att mården har samma smak. Ännu så länge har jag inte fångat någon mård men vintern är ju lång. I matte Sandras, och gammelhusses andra fällor har det i alla fall fastnat några mårdar så förhoppningsvis klarar sig någon fågel från att bli uppäten.
 
 
Julafton firades i lugn och ro. Jag fick goda presenter som jag åt upp direkt. För första gången sen jag föddes så var Malin inte med på julaftonsfirandet. Somliga valpar flyttar hemifrån på riktigt medans jag får dela huset med Flisa i all evighet. Ylvis kommer också hem med jämna mellanrum så honom har jag inte heller blivit av med. Och nu ska jag få nya barnbarn igen och jag är rädd för att någon av dem inte heller kommer flytta härifrån. 
 
 
 I mellandagarna fick jag storfrämmande med betoning på STOR. Det var två underliga hundar som inte kunde prata rent. De gillade koav och hambuajare bättre än stekt tjäder sa de. Jag tror inte att de hade en susning om vad en tjäder är faktiskt, men kommer man från Hylte så vet man väl inte bättre. De berättade att hemma hos dem så regnade det mest hela tiden och de tyckte att det var såå mysigt med snö!
 
 
På årets sista dag fyllde jag tio år och jag firade på bästa sätt med en hel dag där jag stod i centrum. Vi började med en skotertur som bara jag fick följa med på. Vi körde till vår koja och skottade av taket. Dagen innan hade jag och gammelmatte åkt för att göra det men vi kom inte så långt. Det berodde visst på bränslebrist sas det, annars fattade jag inte varför vi stannade mitt ute i skogen och satt där och väntade och väntade. Gammelmatte funderar på att teckna assistansförsäkring till sin skoter och det kan hon nog behöva. Gammelhusse som fick köra till oss med bränsle muttrade ganska mycket. Han tyckte att vi borde fått gå hela vägen hem! 
 
 
 Här hjälper jag till med takskottningen utan att ramla ner från taket. Jag är i vanliga fall inte så förtjust i höjder men det gick bra att gå upp på taket från den lägsta sidan. På nyårsafton är dagen kort och solen orkar knappt visa sig över horisonten, nu när det gått drygt tre veckor så märks det redan att dagarna blivit mycket längre.
 
 
 Efter skoterturen fick jag pannkakstårta med köttbullar och presenter.
Tio trisslotter fick jag, en för varje år. Jag fick hjälp med skrapningen och vann 300 kronor som jag inte bestämt mig för vad jag ska göra med. Blir det fler lotter eller godsaker eller något annat? Jag fick även paket med tuggben och det fick de andra hundarna också fast jag ville behålla alla själv.
 
 
 Jag ska berätta något i förtroende. Jag har hört att mina kulor ligger illa till. Så här efter jul väcker det frågor, handlar det om julgranskulor eller... Det har något att göra med att jag har allt svårare och svårare att hålla koll på mitt kissande när någon av tikarna löper. Jag har även allt svårare och svårare att lägga band på mig själv och det kan jag berätta för er har med min ålder att göra. Jag vet med säkerhet att även om stubben är gammal kan kvisten vara av bra kvalitet men kvisten blir äldre och äldre och det börjar bli dags att få använda den igen innan det är för sent!!
Det finns alltså en liten risk att nästa gång jag skriver så har jag förvandlats från en riktig man till en hen och hur det ska gå vet ingen.
Hälsningar Frode
 
 
 
 
 
 

Om ansvar, nationaldagsfirande, utställningar och andra väsentligheter

 Hej på er!
Nu är det dags att sammanfatta vad som hänt de senaste månaderna. Jag har ju verkligen blivit familjens överhuvud eftersom jag tillhör den äldsta generationen nu. Moderlös som jag är har jag fått ansvar för allt. Jag kollar Jonnas hål i marken, där hon tappade bort ett pejlhalsband förra vintern. Jag går inte lika långt under jorden som hon gjorde, jag har respekt för trånga utrymmen och jag är ingen grythund. Jag håller koll på alla sorkar, ekorrar och hermeliner som varit Jonnas ansvar. Utöver det har jag mina egna bevakningsuppdrag som att jaga bort sopbilar och plogbilar. Och postbilen har jag helt jagat bort för nu kör den inte in till Myrheden längre. Den envisas dock med att besöka postlådan hemma i Arjeplog fem dagar i veckan, men med hjälp av Postnords styrelse så ska jag nog bli av med den också.
En sista familjebild hann vi med i somras med fyra generationer hundar.
Morfarsmor Fort Hjort Jonna, morfar (jag) Skarjaks Frode Estil, mor Skarjaks Flisa och så barnen Skarjaks IIvo Niskanen, Sami Jauhojärvi och Kerttu Niskanen. Om ni tittar noga så ser ni att det bara är jag som kan uppföra mig ordentligt. De övriga medverkar mer eller mindre mot sin vilja.
 
 
  Under sommaren finns det tid för lite hobbyverksamhet och som ni vet gillar jag fiske. Det blev en massa bråk med Malin när jag försökte hjälpa henne med själva nätläggningen, hon tjatade om att tassar inte är lämpliga att tjorva ut nät med, utan att jag i själva verket bara tillförde fler tjorvar. Med vad vet hon "Man kan int' förklar' för däm som int' begrip" är min kommentar till det hela.
 
 
I vanliga Sverige firas nationaldagen i början av juni, men i min värld firar vi den 25 augusti och det gör vi utan flaggor och nationalsång men med bössa och pejlutrustning. Det är nog något som jag delar med många andra och det var med en högtidlig känsla jag inväntade den dagen. Jag blev lite trött av att vänta men vem kan klandra mig, jag bara vilade mig i form.
Några dagar innan premiären hittade jag en kull orrar på hemmaplan bakom huset. Först skällde jag på mammahönan tills gammelmatte kom och skrämde bort henne, men jag blev inte ledsen för det, för jag visste var en av hennes barn satt. Sen skällde jag på den lilla skruttan som inte ville flyga sin väg fast gammelmatte bråkade med oss båda. När jag tröttnade på bråket lurade jag gammelmatte att jag tänkt gå hem och gjorde en sväng och skällde sen på ett annat av orrbarnen som satt ett par hundra meter därifån. Det slutatde med att gammelmatte bar mig hem från skogen, hade jag fått bestämma skulle jag ha skällt till den 25 och hon kunde ha kommit och skjutit nån av fåglarna.
  
 
Ett par veckor in i september följde jag med gammelmatte för att plocka lingon en dag. Jag tog inte så hårt på själva bärplockandet utan passade på att kolla efter annat intressant och då hittade jag lukt av en mård som dumt nog gömt sig i ett ihåligt träd. Det gjorde mig vansinnigt arg och jag försökte mig på att knuffa omkull trädet med mina tassar men det gick inte så bra. Beväpnad med bärplockare och hink som gammelmatte var så var hon inte till någon större nytta så den mården lever vidare. Jag får försöka fånga den i fälla i stället. Predatorjakt är ett bra sätt att öka chansen för fler fåglar att överleva vintern och få nya kycklingar nästa sommar har jag hört nånstans.
 
 
 
Det är flera år sedan jag och gammelmatte haft en lyckad jakt tillsammans. Jag har mest jagat med de andra i familjen och hon har envisats med att jaga med Bina och Flisa. Nu i höst hade vi faktiskt en riktigt lyckad jakttur även om jag fick skälla i en evighet innan gammelmatte äntligen avslutade jakten på ett bra sätt. Jag var faktiskt rätt nöjd med henne den dagen, trots att jag fick vänta i bilen medans hon jagade med Flisa först. 
Jag har känt mig som Stålhunden i höst och är så nöjd med min egen prestation under det gångna jaktåret, jag hoppas att jag är lika pigg nästa höst och inte går på kryptonit innan dess.
 
 
 I början av oktober tog jag semester från jakten och åkte på semester till Norge. Höstens första snö hade kommit uppe på fjället något som gjorde Tuva, Svea och Kilpi väldigt glada. Lite roar barn och mindre begåvade hundar. Själv tog jag det lugnt, snö kommer vi att få nog av vad det lider jag är inte alls orolig. 
 
 
  På vår väg till Harstad åkte vi båt också. Jag fick bara sitta i bilen och såg ingenting av båtens insida men spanade in den från land. Tror definitivt att jag åkt större båtar tidigare som när jag var till Åland men den dög väl. Har man sett ett bildäck så har man sett alla.
 
 
 Det finns mycket märkligt här i världen i allmänhet och tydligen i Norge i synnerhet. Tuva hittade en av de märkligare sakerna med sin nos när hon gick omkring och luktade på marken. Nu är hon övertygad om att Norge är fullt av stickiga stenar och att man gör bäst i att lukta med största försiktighet. Grejen påminde lite om en igelkott men mycket mindre och väldigt mycket tråkigare eftersom den var fullständigt livlös och helt ihålig. Den som bott där var nog död sedan länge tror jag.
 
 
 Det var riktigt länge sedan jag senast stått i en utställningsring och tyvärr gick det som vanligt i Norge, det vill säga, inte nog bra. I och för sig är det väl inte så kontigt i en inomhushall där man ser ut som Hulken. Men det var ju lika för alla, titta bara på matte och Malin, så gröna och konstiga de ser ut. Och jag själv då!? Grrr, snart sväller mina muskler och pälsen blir för liten, hur ska man då kunna visa sig från sin vackraste sida
 
 
 Och nu är vi här i november. I de långa skuggornas tid.
Till och med gammelmatte som är av modellen kort och tjock kastar långa skuggor. Snart är det vintersolstånd och sen vänder allt igen och långsamt kommer solen tillbaks och livet blir allt lättare att leva. Tills dess tänder vi ljus och packar in julklapppar, jag ska göra några till mig själv tror jag, ett säkert sätt att få det man vill ha!
 
 
 I fredags hittade jag en knasig tjädertupp i ett träd, han väsnades och hoppade mellan tallarna som en ekorre ungefär, så ännu är det inte för sent att ha lite skoj i jaktskogen bara vädret är bra. Får bara se till att gammelmatte är beväpnad med annat än mobiltelefonen nästa gång.
 Om jag har tur blir det några chanser att jaga tjäder och orrtuppar i december och januari, bara det inte snöar så vansinnigt mycket att jag inte kan ta mig fram i skogen.
Vi hörs och då ska jag berätta vad jag fick i julklapp!
Frode
 
 
 

Hej igen!

Hej på er mina kära vänner!
Jag har mycket att säga men ingen som hjälper mig att skriva. Numer är jag är en ganska bortglömd och ensam hund om ni vill veta. Det kanske är så när man blir äldre att alla väljer att inte bry sig om en längre, det är bara de som är unga som är värda något här i världen. Det är de unga som får åka på utställningar och jaktprov och det är unge Ylvis som får tikar på besök minst en gång i veckan, även om det är länge sen sist. Han är fasligt styv i korken den rackaren går omkring och tror att det är han som är kung på stället, men jag vet att om kungen inte abdikerar frivilligt så är han kung ändå till dödsbädden. Det är väl bara en fråga om tid innan de sätter mig på hem för äldre hundar även om det ödet inte drabbat mamma Jonna trots att hon är mycket äldre än vad jag är.
 
 
Mamma är definitivt en äldre hund nu. Hon ligger mest och sover och hör inget och märker inget utom när hon vill ha mat. Styv och stel är hon och orkar bara gå ibland (när hon vill alltså). Gnällig, sur och otålig är hon också. Hon är som förr alltså, fast värre!
Det här med att bli gammal är lite knepigt. Man känner sig precis som när man var ung på insidan fast utsidan blir äldre och äldre och inget kan man göra för att undgå tiden.
 
Det var ju vinter senast jag skrev. Då väntade vi valpar här och de har varit och farit skönt nog. Jag är inte speciellt förtjust i valpar vet ni som följt mig genom åren. Jag brukar jämföra dem med ett råttgäng som stjäl och invaderar mitt liv.
Nu har vi nya valpar här och de är otroligt fina eftersom de är mina barnbarn. De är också väldigt trevliga eftersom de bara är tre stycken och ovanligt stillsamma för att vara finnspetsar. Kort sagt det bästa råttgänget på länge.
 
 
 I slutet av vintern var jag och gammelmatte i "blåsväder" och hon var nog mer illa ute än jag. Hela vintern har jag haft problem med en älg som inte flyttat på sig hur mycket jag än har skällt på den. Ibland har den nästan kommit in i huset och den har jagat mig flera gånger och ni hör väl hur tokigt det låter. I slutet av vintern hade vi en ny sammanstötning jag och älgen och gammelmatte kom för att skilja oss åt för ungefär hundrade gången. Men nu höll det på att gå på tok. Jag hade fått springa undan älgskrället flera gånger och det var inte riktigt bra skare för varken mig eller gammelmatte och älgen var nästan snabbare än jag och betydligt snabbare än en halvgammal tant på skidor.
Rätt som det var gick den till anfall och klappade till gammelmatte i bröstet med framfötterna, sen vände den sig om och sparkade henne i låret med bakklövarna. Jag blev ganska skakad och skällde ännu mer. Gammelmatte låg bakom en gran med skidor på fötterna och såg död ut. Hur skulle jag förklara det, att jag inte klarat av att rädda henne? Men hon efter en stund kom hon på fötter och drog sig tillbaka samma väg hon kommit och jag kunde andas ut. Hur det gick? Bra, den enda skadan på gammelmatte var en spricka i skärmen på mobilen som låg i fickan. Älgen var definitivt oskadd och jag, jag fick nog en liten spricka i min självbild men det överlever jag nog.
 
 
Något annat som jag tänkt berätta om, är att jag har mina egna Filip och Fredrik och det är ju inte så illa. De två som är på teve är rätt kaxiga och störiga och jag tycker att mina Filip och Fredrik är bättre. Filip brukar klappa mig och Fredrik har alltid godis i fickorna. Inte särskilt gott godis men det är ju tanken som räknas sägs det. Ibland tar jag emot hans dåliga godisar och spottar ut dem lite diskret så att han inte ser, man vill ju inte vara ofin. Jag tycker om Frolic vill jag bara säga upplysningsvis om någon är intresserad. 
 
Nu börjar den bästa tiden på året närma sig. Snart är det 25 augusti och då äntligen får jag göra det jag tycker allra bäst om. Jag längtar!
Hälsningar från Frode
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ut med det gamla och in med det nya...

 
 
Den första bilden i min blogg under 2017 är tagen på förra årets sista dag då jag fyllde nio år. Jag firade som Findus med pannkakstårta som dagen till ära avnjöts sittande vid dukat bord. Mina gäster fick dock äta sina portioner som de hundar de är i vanliga matskålar på golvet. Det är skillnad på lort och pannkaka! De ska vara tacksamma att de fick smaka.
Nu när jag är inne på mitt tionde år känner jag mig fortfarande som en man i mina bästa år. Jag hoppas att jag är som mamma som visserligen hör dåligt men hörs bra trots att hon blir tolv år nu på tisdag den 28 mars. Förlåt va' sa du? Om hon får pannkakstårta på sin födelsedag? Det kan jag inte tänka mig, kom ihåg, lort och pannkaka!
 
 
Jag är fortfarande missbrukare trots min höga ålder. Det finns en last som jag inte kan motstå och det handlar varken om snusning eller sniffning, även om jag både brukar snusa och sniffa ibland, främst om det gått nåt spännande djur. Nej min last har varit och är fortfarande fotning och det har inget med fotografering att göra.
Ser jag en fot på ett lämpligt ställe så måste jag skynda mig fram och bli fotad. Visst är det trevligt att bli standardkliad med händer men inget går upp mot en riktigt fin fot, ju större ju bättre.
 
 
 Så här i mellansäsongen gäller det att hålla igång kroppen på olika sätt. Jag gillar skidåkning så länge den sker på ett betryggande sätt. Redan som ung råkade jag ut för ett trauma som innehöll en skoter, en pulka och en förfärlig massa vatten http://frodeestil.blogg.se/2009/april/ och efter det är jag mycket skeptisk när det gäller is. Jag misstänker tillochmed att man kan drunkna på land om förhållandena är de rätta. Jag gillar inte skare som går sönder, även om det är långt från närmsta vatten, man kan aldrig vara nog försiktig.
 
 
Har ni förresten hört det senaste, det har hänt igen!
Bina har varit ute med andra hundar och den här gången har jag blivit farbror till min frus barn och till mina barns syskon. Detta borde väl på något sätt göra mig till mina brorsbarns pappa och sen är det bäst att jag slutar grubbla på detta för jag blir bara yr i huvudet. 
Min bror tog i alla fall inget ansvar när det verkligen blev allvar. Bina fick ensam ligga i valplådan och plågas och jag fick visa mitt deltagande. Tur att man är född i rätt kön och får allt roligt och slipper det besvärliga.
 
 
 Nu måste jag alltså dras med mina brorsbarn i åtta veckor, men jag har hört från en säker källa att Uro får det hett om öronen vad det lider.
Vi hörs! Ha en skön vår! Frode
 
 
 
 
 

Frode och Flisas blogg!

 God Jul och Grått Nytt Hår!
Det är kanske lite för tidigt att säga det men eftersom nästan allt annat jag gör är försenat så är det väl trevligt att göra något i förskottsväg.
Det gråa nya håret växer på gammelmattes huvud och Bina bidrar till att det går fortare och fortare. Det var förresten inte bara håret som blev missfärgat när gammelmatte hämtade sin lilla pälskling en sen kväll i september. För att göra en lång historia kort så hade Bina gått på en flarkmyr och vägrade komma tillbaka. Eftersom Bina har fyra ben och väger en bråkdel av gammelmattes vikt så gick det inte lika bra för gammelmatte att gå dit. Det slutade med att hela gammelmatte såg ut som Bina på bilden nedanför och geggan hade fyllt både stövlar och behå och allt därimellan också. Och det finns ju faktiskt folk som betalar för lerinpackning och det fick ju gammelmatte på köpet alldeles gratis, men hon uppskattade det inte riktigt tror jag.
 
 
 På hösten är det många jobb som måste göras och ett av dem är sätta upp nya stickesbuskar efter vägen. Jag hjälpte till så mycket jag kunde fast gammelhusse fick sköta järnspettet. Jag höll nogrann koll på att han gjorde allt rätt för det är viktigt att hålen kommer på rätt ställe och de bör vara tillräckligt vida så att pinnarna inte sitter så hårt när jag vill dra upp dem igen. Personligen tror jag att vägpinnar finns för att jag ska ha något att leka med när jag känner för det.
 
 
 Att sätta ner pinnarna gjorde vi tillsammans och jag hjälpte till att sikta rätt, jag drog åt mitt håll och gammelhusse drog åt sitt och på det sättet blev det riktigt bra utfört. Nu kan plogbilen hitta vägen även om det kommer mycket snö i vinter.
 
 
När vi höll på så hittade vi några stenar som vi plockade upp ur vägen. De var lite för stora för att jag skulle orka med dem, även om jag hade pippi på att bära stenar när jag var yngre.
Om man släpper en lagomt stor sten i en riktigt brant backe så rullar den ner, sen kan man skällande springa ner och hämta stenen för att bära upp den och släppa den igen. Det är sånt som kallas hobby, att göra något fullständigt meningslöst bara för att det är roligt.
 
 
 Att fiska rom till julafton också ett av höstens jobb och det går många meter nät för varje sik med rom. Såna här dagar är det i alla fall ett nöje att åka båt och lägga ut nät. Vattnet var blankt som en spegel och solen värmde skönt. Det var nästan så att jag började nynna på en gammal klassiker 
Fisken i sjön
Sover nog nu
Den är nog trött
Eller vad tror du?
Det ska va' gôtt å leva
Annars kan det kvitta
Fint å leva... osv
 
 
Och det är gött å leva på hösten när man är finnspets och jobbet är att fylla frysboxen med tjädertuppar.  Det är klart att det är bra att bottna frysen med lite älgkött och bär och annat smått och gott men sen ska det läggas ner lite fågel som kan ätas vid högtidliga tillfällen året om. Det finns kanelbullens dag och alla andra konstiga dagar fast jag tycker att den enda dagen vi behöver är tjäderns dag och den kan vi fira minst en gång i månaden. 
 
 
Tyvärr kommer snön oftast allt för tidigt om höstarna och sen är det ju någon som knycker allt dagsljus och gör dagarna allt kortare och kortare. Nu strax innan jul hinner ju solen knappt gå upp innan den går ner igen, och då är det ju bra att det finns snö som lyser upp världen riktigt bra.
Nu lämnar jag ordet till Flisa som jag tycker är den som har bäst förutsättningar att ärva min blogg och alltså bör få tillfälle att öva sig inför framtiden.
Hejdå från Frode.
 
 
Hej Flisa här!
Jag går i min fars fotspår på alla sätt jag kan och nu ska jag berätta om vad som händer då han inte är med. Jag har mest jagat tillsammans med matte, det vill säga Frodes gammelmatte.
Matte var rätt tråkig och bråkig i början av hösten. Hon tjatade mest om att jag skulle följa med och gå hit och gå dit, fast jag hade inte någon lust att göra som hon ville. Det slutade med att matte åkte hem och jag stannade kvar. Efter ett tag började jag tycka att det inte var så jättekul att bli ensam kvar i skogen så jag testade att göra som matte sa och det blev faktiskt mycket roligare på det sättet. Jag hittade flera fåglar som matte sköt och då blev jag glad och matte blev glad och det kändes mycket bättre. Sen åkte vi hem från skogen samtidigt också och det var inte heller så dumt. I framtiden ska vi nog komma bra överens jag och matte även om hon har en hel del kvar att lära.
 
 
 Ett par dagar i höst hade jag ledsagarservice och tog med farmor Jonna på jakt, hon hör nästan ingenting så hon tog hjälp av mina unga öron att hitta några orrar som hon fick vara med och skälla på, det är årets goda gärning från min sida.
Vi gick i snön upp på ett berg och det var faktiskt handikappanpassat med stenblock i form av ramper som gick från sida till sida och det underlättade ju för både farmor och för matte som tyckte att det var jobbigt att gå uppför. Annars är farmor ganska pigg för sin ålder och håller igång med sorkjakt om hon får chansen.
 
 
I mitten av november åkte vi på en låång resa till Norges huvudstad. Jag har varit till Norge förr, för mer än ett år sedan och jag känner mig lite hemma där eftersom farmor kommer därifrån och både pappa Frode Estil och brorsan Ylvis har norskinspirerade namn så jag är nog pyttelite norsk.
 
 
Vi bodde på hotell på en ganska spännande plats som heter Holmenkollen, det var otrolig utsikt från hotellet och mycket att titta på i närheten. Det stod en förstenad hund strax ovanför ett ställe där det verkade bedrivas någon sorts jakt, det sköts i alla fall väldigt mycket. Jag funderar om det var en form av snabb toppjakt, alla jägare hade skidor och åkte fort innan de sköt fem skott i följd. Antagligen missade de alla fåglar för det verkade inte bli något byte för någon, utan de åkte bara mer skidor. Det hela var ganska obegripligt.
 
 
 Strax intill den förstenade hunden stod en dito jättestor gubbe på skidor. Olav V hette gubben och han hade visst varit Norsk kung nån gång för länge sen. 
 
 
Det verkar som om Olav V inte var den enda som gillade skidor. Fast det inte fanns någon snö så var det fullt med skidåkare av alla storlekar och åldrar och de åkte upp och ner för samma backe. Antagligen föds norrmän med små skidor på fötterna och de får inte av sig dem ens sen de dött utan då blir de statyer och får fortsätta stå med skidorna på i all evighet.
 
 
 Nu är det dags för mig att runda av och säga 
From all of  us to all of you a Very Merry Christmas!
Hälsningar från Flisa och matte
 
 
 
 
 
 

Ny delårsrapport..

 Hej på er!
Frode här, med en rapport från min horisont som för tillfället, denna lördagsmorgon, är belägen i fåtöljen, jag ska ta en selfie så ni får se.
 
 
Här ligger jag pigg och nyter och funderar på livet i allmänhet och regnet och stormen i synnerhet. Och ja! Jag är pigg!... på insidan. Så är det när man blir äldre, man är pigg på insidan men utsidan ser trött ut.
När man blir riktigt gammal, som gammelmattes pappa blev, är det nog inte så roligt. När insidan vill hugga ved och slå hö, gräva potatis och jaga älg men utsidan bara orkar gå mellan sängen, matbordet och toaletten tror jag att livet är rätt kasst. Då kan det nog vara skönt att gå vidare och jaga på den andra sidan i stället, jag tror verkligen att tjädrarna är större och fetare där.
Det var mina djupare tankar om livet och döden så nu tänker vi på annat i stället.
Som regn och blåst. Måste säga att jag mår gott där jag ligger. Tänker att fåglarna klarar sig bra för alla utländska jägare som översvämmar skogarna i Sverige idag. Jag hoppas att de blir riktigt blöta och åker hem till sig. Ursäkta alla min norska (och eventuella finska) läsare men jag vill faktiskt att det ska finnas fågel kvar till mina barn och barnbarn. Jag kommer ju inte hem till er och jagar era fåglar.
 
 
Nu tilldelårsrapporten.
Senast jag skrev nämnde jag att huset var fullt av min otrogna frus oäktingar. De har till min stora glädje flyttat lååångt bort, alla utom en som bor kvar i kommunen.
Som ni ser på bilden nedanför var det tur att de fick respass annars kunde de i gemensam attack nog ha tagit över huset. Här har de övermannat Malin och fått ner henne på golvet och nära nog kvävt henne med sina tassar.
 
 
Ibland var någon av dem mer stillsam och tog det lungt, här sitter en av dem tillsammans med mamma och spanar ut över ägorna. Gammelmatte tyckte de var söta tillsammans, men hon saknar omdöme det är helt klart. Antagligen sitter han där och funderar på vilka jävelskap som ska komma senare.
 
 
  Kvar till sist blev han som skulle utvisas till vårt östra grannland. Ett mycket passande namn har han fått, han heter Finn. Det är alltså finnspetsen Finn som bor i Finn-land. Numer kallas han för Toma och han ska enligt hans nya husse rensa de finska skogarna på fågel. Det blir ett tufft jobb för en ensam hund.
 
 
I våras var det många tjäderhönor som satt på vägarna. Jag hoppas att alla har fått stora kullar så skogen svämmar över med fåglar, men jag misstänker att det inte är så. Det blev tidig barmark och sen kallt och regnigt och det är inte bra för kycklingarna som fryser och svälter ihjäl. Matte har i alla fall inte träffat några kullar på sitt skogsjobb i sommar. Men nu är tiden inne för att jag själv kan inventera skogen bara jag får chansen så.
 
 
 I maj var det dags att börja med vårbruket, även om snön låg tjock på sina ställen. En av vårens viktigaste sysslor är att ta hand om pinnarna som markerat vägkanten under vintern. Det jobbet brukar jag utföra och jag blir ganska arg om någon försöker hindra mig när jag jobbar. De pinnar som är av plast är viktigast att ta vara på och jag bär dem hela vägen alldeles själv.
 
 
 
 Lite ont i nacken brukar jag få innan jag är hemma men det är smällar man får ta som pinnpojke. Det gäller att få rätt balans på plogpinnarna annars blir det väldigt snett och konstigt och går inte alls bra att bära dem. 
 
 
När det är slut på plastpinnar brukar jag ta hand om björkpinnarna också. Gammelmatte säger att de inte har nåt värde men jag knogar på och bär. Det är en kilometer väg som jag har att se över så det blir många promenader innan jag burit hem alla. Några av pinnarna behövdes faktiskt i somras när blommorna skulle bindas upp så jag det var inte bara onödigt jobb jag gjorde.
 
Snart är det höst och då ska alla pinnar bäras tillbaka och sättas fast i marken igen och då får jag ett nytt jobb. När det är klart med stickningen av vägen måste jag undersöka att arbetet är ordentligt gjort. Jag måste kolla att alla pinnar sitter fast ordentligt genom att försöka dra upp dem, och det brukar bli ett fasligt liv på gammelmatte och gammelhusse som inte vill veta om de slarvat. De grälar och har sig och säger att jag ska låta bli deras pinnar tills nästa vår, då jag får bära hem dem igen.
 
 
I slutet av maj åkte familjen på utställning till Piteå och jag stannade hos Ronja.
Min barn har nog mig att tacka för sitt utseende och sina framgångar i ringen. Ylvis min store pojke blev utställningschampinjon på resan och min lilla Flisa fick sina första certifikat. 
Lite bekymrad är jag allt över Ylvis storlek och framgångar. Det börjar stiga honom åt huvudet. Han blir mer och mer stursk och tyvärr, dig och mig emellan, även starkare. Dessutom har han vuxit onödigt mycket och är nog åtminstone ett nummer större än vad jag är. Det börjar bli problem att rå på honom kort sagt. Snart kanske det är dags för kungen att abdikera och ge plats för kronprinsen på tronen. Det går säkert att ha ett bra liv som Regentsfader eller vad min nya titel då kan bli.
 
Det här med att bli äldre gör att jag måste börja tänka på vem som ska få förmånen att ärva min blogg. Fredrik tror att Ylvis är en Kalixbo som återfötts som hund så han är otänkbar som bloggare. Alla som träffat en Kalixbo vet att de pratar ganska l å n g s a m t,   s å   o m    
Y l v i s    s k a    b l o g g a   k o m m e r   d e t   a t t   t a   t i d. Han är med andra ord en väldigt seg hund utom när han jagar.
Bina är hans raka motsats, hon är ständigt vaken och på gång med att kolla vad som händer omkring henne och hon berättar ständigt för omgivningen vad hon ser. Ibland berättar hon om sånt hon inte ser också, så om hon ska blogga blir det nog mycket oväsentligt som hon kommer att skriva om. Till exempel, hur många renar som hon kanske sett under en biltur, eller om det sprungit en ekorre uppför en tallstam i förra veckan. OCH HON KOMMER ATT SKRIKA UT SITT BUDSKAP för det är så hon pratar.
Till sist har vi Flisa och jag vet inte riktigt vad jag ska tro om henne. Bäst på att hålla en lagom ton borde hon vara, men jag är osäker på om hennes syn på livet gör henne lämplig som bloggare, hon är ganska mjäkig så det blir nog inte en särskilt spännande läsning. Jag måste fundera på om jag ska börja träna henne på att bli bloggare inför framtiden. Keeshondar och lapphundar är fullständigt otänkbara, de kan på sin höjd få gästblogga någon gång ibland.
 
 
Ytterligare ett ensamkommande flyktingbarn har kommit hit från Finland. Reglerna har ändrats sedan Ronja flyttade hit, inga mer pyttevalpar får komma utan de måste vara nästan fyra månader för att passera gränsen. Antagligen är det ett sätt att minska trycket på lämpliga hem för omhändertagandet här i Sverige.
Jag tycker i alla fall att det borde bli ännu hårdare tag mot valpinvandringen, inga mer keeshondar eller lapphundar bör tas emot! Deras uppförande är inte lämpligt, de tigger, tar över min bostad och utnyttjar systemet för klappning och klining på ett olämpligt sätt. 
Sen är de dumma också. Titta hur Svea gjorde första gången hon fick se en sjö, hon gick ut och satte sig mitt i vattnet så svansen guppade som båt i vågorna. Ingen finnspets skulle komma på nåt så dumt, det kan jag lova.

 
Ännu mer korkad visade hon sig vara när hon hittade en håv. Jag som fiskar så ofta jag kan, vet mycket väl vad en håv används till och inte är det som lapphundssäng i alla fall. Om jag kunnat skulle jag ha doppat henne i sjön så kanske hon lärt sig ett och annat om fiskehåvar och vatten.
 
 
 Det har varit en konstig sommar. Nästan ingenting annat än vedklyvning och begravning har vi hunnit med, så känns det i alla fall. En enda gång var vi ute på nöjestur med båten hela familjen, utom Ylvis. Som jag skrev tidigare så har han börjat bli stursk och jag tror inte att en båt är nog stor åt oss båda. Då får det nog vara en finlandsfärja så vi kan ha varsitt däck att vara på och så stora båtar flyter nog inte i Uddjaur. 
 
 
 I början av augusti for vi till Finland på semester, det är det enda sättet att undgå veden för den tog vi inte med oss i husvagnen. Mina barn (Ylvis hade egen husvagn) skulle vara med på utställning i Uleåborg och jag var rätt glad att jag inte anmält mig när jag tittade ut genom fönstret på lördagsmorgonen. Milda makter vad det regnade, som om någon öppnat en kran någonstans där uppe. Jag och Bina kunde ta det lugnt på soffan medans alla andra satt ute i regnet och frös. Eftersom jag glömt att påminna gammelmatte om att packa med sig utställningstältet så låg det torrt och fint hemma i Arjeplog. Hon slapp i alla fall torka det när vi kom hem, och det är ju i sig en god sak, annars var det mesta genomblött innan dagen var slut.
Mina barn blev dagens vackraste tik och hane och det gläder en faders hjärta. Jag är det bästa avelsråd som någonsin funnits på Skarjaks kennel, eftersom det var jag själv som beslutade att göra kombinationen Mig och Bina. Gammelmatte hade inga såna planer men jag lurade henne och hon fick gilla läget!
 
 
Dagen efter var vi tillbaka i Sverige (Överkalix) och där regnade det inte. Det var så pass fint att jag tog med mig Bina för att titta på Ylvis i finalen. Jag har varit i ganska många finaler och aldrig har de dumma domarna sett hur väldigt vacker jag är.
Den domare som dömde grupp fem, en väldigt stilig finsk dam, såg i alla fall hur vacker min son är, men till min stora besvikelse blev han inte bättre än tvåa. Det var en svartmuskig, lurvig figur som vann. En modern ras som troligtvis uppfunnits bara för att passa i tiden, EU-rasier heter den visst. Ett mish-mash av raser, lite wolfspitz, lite chow chow och lite samojed och vips har du gjort en EU-anpassad hund som opassande nog vann över Ylvis och sedan blev BIS-4. Nej nästa gång måste det gå hela vägen, för som Gunde säger, det är bara guld som räknas.
 
 
 Sist jag skrev berättade jag att matte vunnit en ny pejl på Riksutställningen. Det har hon tänkt använda på Ylvis (som tyvärr verkligen behöver det), men eftersom han är "återfödd Kalixbo" och därför inte är så snabb, blev det jag som fick agera provdocka när halsbandet skulle anpassas. Lite irriterande måste jag säga men jag hoppas att jag också får förmånen att jaga iförd gult, blinkande, pipande och vibrerande halsband i höst. Nästa steg i utvecklingen borde vara att utrusta halsbanden med små, värmesökande missiler för att ytterligare effektivisera jakten.
 
 
 Det blev mycket text och bilder den här gången. Jag blir lika förvånad varje gång jag ska skriva och det känns som om jag inte kan komma på ett enda klokt ord, men orden bara hoppar fram när jag väl börjar skriva. Så var det den här gången också.
Till sist vill jag bara berätta att mina barn är inte bara vackra, de kan jaga också. Även om Ylvis har fått nog så många gener från sin farmor och balanserar på gränsen till jaktidiot. Jag hoppas att han skärper sig och låter sin inre Kalixbo lugna ner honom lite grand. 
 
 
Nu ska jag jaga och njuta av livet!
Skitjakt på er alla.
Hälsningar från Frode
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Och åren går......

....Och jag får bara följa med!
I maj 2008 gjorde jag mitt första blogginlägg, då var jag fem månader gammal och väldigt försigkommen för min ålder. Jag var också väldigt duktig på att skriva ofta, ibland flera gånger i månaden. Numer får jag vara glad om det blir två gånger per år. Jag får ofta värk i tassarna och huvudet när jag ska blogga ;-) 
 
 
Nu har jag blivit åtta år och lever i storfamilj med min åldrade mor, en son och en dotter samt en otrogen fru och hennes fem oäkta barn. Dessutom finns i hushållet ett par ensamkommande flyktingbarn, samtliga från vårt grannland, Finland, som måste vara ett oroligt land med tanke på hur ofta vi måste öppna vårt hem för nya valpar därifrån.
Jag har hört ett rykte om att Finland ska få ta emot ett oäkta, ensamåkande flyktingbarn i början av maj och det glädjer mig mycket. Det är överhuvudtaget roligt att alla utom en av oäktingarna flyttar långt bort, så jag löper nog inte så stor risk att stöta på dem i framtiden. Jag har aldrig gillat valpar och det har inte blivit bättre med åren.
 
 
Det är inte lätt att bli gammal och inte orka lika mycket som förr. Ja, själv har jag så klart inga problem, bra som jag är, men jag tänker på min mamma, Jonna. Tidigare höll hon igång året runt med att jaga efter allt som rörde sig i skogen men nu har hon nästan helt övergått till att jaga pyttevilt som finns under snön. Hon ber mig om hjälp att gräva medans hon skäller och hejar på. Sen byter vi plats så hon gräver ett tag och jag hejar på henne.
 
Mamma har blivit väldigt grå om nosen, hon hör inte lika bra som hon gjort och ibland borde hon nog använda rollator när hon får ont i kroppen. Hon har nyss fyllt elva människoår och hur många hundhår det är kan jag inte räkna till.
 
 
 Vi har i alla fall jobbat hårt i vinter. Numer är Myrheden vårt, så vi har varit där mer än tidigare och har alltså kunnat lägga oräknerliga timmar på att förvandla snön till en Schweizerost med stora hål fullproppade med sork
 
 
En del av hålen är så välgrävda att det bara är svansen som sticker upp ur snön på mig när jag dyker ner i dem. Det slår mig precis att det skulle kunna utgöra en lösning på mitt problem med oäktingarna. Fast det som göms i snö kommer upp i tö....
 
 
 För några veckor sedan fick matte för sig att jag behövde gå till tandläkaren och ta bort tandsten!? Tandsten, frågar jag mig, vad är det? Jag vet hur en sten ser ut. Jag brukar bära lagomt stora i munnen men de spottar jag ut när jag är klar. Andra brukar jag kissa på och en och annan bajsar jag på. När de blir lite större så kan jag sitta på dem eller använda dem som utkiksplats men vad är tandsten? 
Ont i munnen fick jag i alla fall så nu vill jag inte att nån ska peta på mina tänder och det gjorde gubben som var domare på riksutställningen i Piteå. Det gillade jag inte så jag hoppas det är färdigt med utställningar på ett tag. Här kan ni se mig med min dotter, son och bror, en alldeles utmärkt uppfödargrupp om ni frågar mig.
 
 
Eftersom jag är som Karlsson på taket "en lagom tjock man, i mina bästa år" så vill jag också berätta att jag vann en ny pejl åt min matte på mitt startnummer på riksutställningen. Vilken annan hund skulle klara det? Nej exakt, bara en lagomt tjock hund, i sina bästa år kan göra sånt.
Hoppas ni får en skönt valpfri vår!
Hälsar Frode
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Blogginlägg All-inclusive

Hej!
Här kommer en halvårsrapport från mitt perspektiv. Stora företag brukar lämna halvårsrapporter så varför kan inte hundar med storhetsvansinne också göra det. Observera, det är min gammelmatte som anser att jag har storhetsvansinne inte jag
Min rapport från det gågna halvåret är inte helt positiv. Livet är som det är, ibland går allt bra och det hela flyter på, och ibland går det mindre bra och man liksom sitter fast. Lika fast som en gummistövel i en blötmyr. Blöt om fötterna kan man också bli, fast man inte trodde det från början.
Jag och gammelmatte har haft det lite si och så i höst, vi har jäktat framåt men ändå bara suttit fast och inte kommit någon vart. Fast nu stundar snart ett nytt år då jag går in i en ny era, nämligen veteranens. Jag fyller åtta år på nyårsafton och det innebär att jag då har blivit veteran. Lika stilig som förr, fast bättre!
 
 
 Lite roligt har jag faktiskt hunnit med i höst. Bland annat har jag jobbat som Body double, som det kallas när någon ersätter en skådespelare som inte vill visa sig i utsatta situationer, till exempel naken. Tänk att jobba som Brad Pitts rumpa. Kanske inget för mig, i fall han inte har svans och extremt mycket hårväxt där bak, men man vet aldrig nu när min karriär fått fart. Jag jobbade som motiv inför fotograferingen av skallkungsdeltagarna och det är det närmsta jag kommit en skallkungsstart, men jag får hoppas på mina barn kommer längre än jag.
 I flera minuuuter fick jag stå medan matte fotade och fotade och inte fick jag  nån ersättning för mitt jobb heller. Men det blev rätt fina bilder.
 
 
 Under rubriken stövel-i-blötmyr måste Tuva placeras, hon ger mig den känslan. Ytterligare en valp som förpestar min tillvaro, äckligt söt och lurvig, felfärgad och bortskämd. Hon tar min plats och mina sysslor också. Redan när jag var en liten valp lärde jag mig samla ihop mjöl från golvet i bagarstugan och göra egen deg av det. 
Men nu kommer allstå Tuva och gör samma sak, med den skillnaden att hon samlar lite av degen i näsborrarna men sväljer det mesta och för det får hon beröm och alla tycker hon är såå söt. Fy för valpar i allmänhet och keeshondvalpar i synnerhet!
 
 
Här ser ni hur duktig jag var när jag var liten, en stor klump deg har jag samlat på tungan och inget i näsborrarna.
 
 
 
Bakning i bagastugan är annars en familjeangelägenhet som de flesta i familjen är inblandade i. Gammelmatte och Malin testade hur stora bröd de klarade av att göra och här var de uppe i maxstorlek.
Till middag åt alla vedugnsbakad pizza i stearinljusens sken och det är den allra godaste pizza man kan tänka sig. Synd att det bara blir två gånger per år.
 
 
 Ont om fågel har det varit i höst också. Gammelhusse och gammlmatte har planerat och funderat var de ska gå och Flisa har gjort sitt bästa för att hjälpa till. Hon är ganska dålig på att läsa kartor och jag tror inte att hon gjorde nån nytta där hon låg på rygg mitt på kartan. Fast hon tror väl att hennes far är glasmäsare och att det gör henne genomskinlig. Men trots att jag är bra på många sätt och kan det mesta så är jag inte så kunnig i glasmästeri. Tassar passar dåligt för såna jobb.
 
 
Några fåglar har jag skällt i höst. Matte säger att jag är duktigare än någonsin och att jag är särskilt bra på att göra förnyade skall. Det är jag tvungen till eftersom alla verkar tycka att de fåglar som just jag hittar ska få leva vidare. Alltså har jag inget val än att se till att hitta fåglarna en gång till och börja om från början. Ett hårt jobb för en gammal man.
 
 
Som vanligt när det är lite fågel så finns det mest hönor, jag undrar om tupparna byter kön när det är nödvändigt eftersom jag nästan inte sett en enda tupp i höst. 
 
 
  Under en av höstens jaktturer hittade gammelmatte ett bevis på att även om förutsättningarna inte är de bästa så kan man växa sig stor och nå himlen. Fast man hamnat lite snett (ovanpå en sten) så kan man rota sig på det ena eller andra sättet...
 
 
 ..sen gäller det bara att vara envis och tro på sig själv och hålla sig hårt fast när stormen viner. Något som tål att tänka på när man tycker att något verkar vara omöjligt. Jag försöker hålla det i minne när det viner uppe på toppen och jag måste erkänna att det är det varit tronskifte här hemma. Kronprinsen Ylvis, har tagit över kungakronan i höst, men det är bara för att själv ville abdikera, inte för något annat, det får ni absolut inte tro.
 
 
Hösten var ganska sen med jordgubbar som blommade i början av oktober, samtidigt som det fanns några bär som mognade så sent. Det hänger nog ihop med att våren var ovanligt sen och snön nästan låg kvar till midsommar, allt var så att säga mycket försenat.
 
 
Efter höstens första riktiga frostnatt var det så här vackert vid en liten bäck, grenar som glacerats med is och förvandlats till riktiga konstverk. Det gäller att titta på de små detaljerna och se hur vackert det är på senhösten annars är det mest snö och mörker som väntar och det är länge tills det vänder och solen kommer tillbaks och det är absolut en sak som platsar under rubriken stövel-i-blötmyr-känslan.
 
 
 Ännu fler valpar kom det i oktober! Precis som Tuva var de felfärgade och äckligt söta. Det enda riktigt goda med dem var att de flyttat långt härifrån. En flyttade ändå till Stockholm och det bör väl vara en garanti för att jag slipper se henne mer. Under de drygt åtta veckor som jag tvingades dela mitt hem med dem så blev de allt fräckare och fräckare.
 
 
Flera av dem la sig i min fåtölj. Helt oombedda klev de upp och bäddade ner sig där, och alla tyckte att de var duktiga och söta. Inte är det någon som berömer mig om jag klättrar upp och lägger mig där trots att jag också är söt.
 
  
Nu har har det varit jul igen för åttonde gången i mitt liv och då får man utså lite spektakel för att det ska bli bra bilder. Man får offra lite av sin manlighet men det bjuder jag på.
 
 
God jul och Gott nytt år!
Glöm inte att fira min födelsedag den 31 december med god mat och och mycket champange.
Hälsningar från Frode

Jaktprov

Idag "lånar" jag bloggen av Frode och skriver för egen räkning och jag tänkte berätta hur en helg med jaktprov kan gå till. Kanske inte som det vanligtvis brukar vara men så som det var helgen den 22 och 23 augusti 2015.

Efter att ha jobbat natt under veckan och sovit halva fredagen så använde jag eftermiddagen till att packa bra-att-ha-saker i husvagnen. Det vanligaste är nog regnkläder, fleecetröjor, Goretexbyxor och liknande. Så var det inte i år! I år gällde minsta möjliga kläder, eftersom sommaren på något sätt kommit bort och levererats i efterskott istället. SMHI lovade 25 plusgrader som eftermiddagstemperatur och jag är ingen älskare av värme i kombination med kroppsansträngning. Det första jag packade var alltså bikini i hopp om att hinna ta ett bad i nån liten sjö, sen fick det väl följa med mera praktiska kläder så klart. Bra-att-ha är också mat så det inhandlades så klart och lastades in i kylskåpet.

Efter diverse andra nödvändiga sysslor så startade vi (jag och John samt Bina och Jonna) resan mot Reivo. Vi hann tvärs över gatan!
Varför fungerade inte lyset på vagnen? Efter en stunds funderande så visade det sig att Någon lyckats förstöra släpvagnskontakten på bilen. Vem Någon var vill jag låta vara osagt.  Men hur kan en medelålders kvinna rimligen veta allt om hur man ska trycka och vrida ihop trettonpoliga kontakter? Så länge det lyser så bör väl allt vara ok tycker jag.
Sent om sider kom vi fram med en husvagn som saknade blinkers och bromsljus men i alla fall hade några fungerande lampor, det är ju ljust länge så det fick väl lösa sig.

Lottningen var redan klar, Bina och jag skulle gå eftermiddag på vårt vanliga ställe Långtbortistan, nära Suddesjaur. Sängen i vår nya husvagn är mjuk och skön så jag somnade ovaggad. Bara för att vakna halv två av att näsan nästan frusit till is. Det var kallt som sjutton eftersom temperaturen sjunkit till sex grader utanför vagnen och var på väg åt det hållet inne i den också. Attans också, jag som bytt bort vår förra vagn för att den haft problem med värmen. Det enda varma stället var skåpet där pannan sitter men där fick jag inte plats så det var bara att dra på de fåtal varma plagg jag tagit med (bikini värmer dåligt) och försöka somna om. Då just innan jag somnade kom jag på vad felet var, i den här husvagnen måste man själv koppla om från 220 volts cirkulationspump till 12 volts och det gjorde jag och då kom värmen.

 

Klockan fem väckte John mig innan han skulle fara för att döma ett prov och talade om att vi hade punktering på bilen, Punktering och jaktprov är något som jag expert på, som mest har jag fått fyra punkteringar på samma jaktprovsresa så det kan jag sedan tidigare. De som konstruerar nya bilar har dessutom aldrig hört talas om punktering på avlägsna grusvägar så de har bestämt att utrymmet där man förvarat reservdäcket på äldre modeller kan användas till något annat, oklart vad. Som det är nu hittar man bara pukteringsspray, domkraft av tveksam kvalitet och en fälgmojäng av vekast möjliga metall. Med hjälp av våra döttrar och snälla vänner fick vi ett vinterdäck att byta ut det punkterade med strax innan det var dags att åka iväg till skogen.

Det var outhärdligt hett i skogen, ungefär 24 grader och stilla lugnt och cirka en miljard knortar. De åkte in i näsan, i halsen och i ögonen och de gjorde sitt bästa för att äta upp oss. Bina såg ut att tycka att det var i varmaste laget och att det var en tråkig skog utan fågellukt. Till sist började hon i alla fall skälla och domaren smög mot skallet. Efter tio minuters väntan i knorthelvetet så väntade jag med spänning på att fågeln skulle fara iväg men inget hände utan Bina matade på med samma intensitet. Så hörde jag domaren ropa att det var fritt fram att komma och titta på: ekorren. Förbaskade eländiga hund, varför ska hon skälla ekorrar? Och på jaktprov dessutom.
Sen hände inte mycket mer än att vi såg ännu mer mygg och knort och att vi svettades och våndades den tid som återstod av provet. Det var med njutning jag drog igen bildörren och satte på AC:n och körde tillbaks till husvagnen.

Sen gick jag och gamla Jonna till sjön och badade och det var så skönt!

 

Dagen efter var det förmiddagsprov och något svalare och skönare. Resultatet var dock inte särskilt mycket bättre om man inte räknar två ekorrskall som dubbelt så bra förstås. En fågel hittade vi i alla fall och där gjorde hon allt rätt min stolliga Bina så resultatet blev 57 poäng och ett tredjepris.

 

Det blir alltså att ta nya tag senare i höst med nya punkteringar, ekorrar, knort och förhoppningsvis riktiga fåglar. Målet är den tredje ettan så Bina kan börja titulera sig Svensk jaktchampion.

/Elisabet


Från vit vinter till grön vinter

Hej!
 Nu är det verkligen länge sedan jag skrev senast! Då var det vit vinter och det bara snöade och snöade och gammelmatte bara skottade och skottade. Hon skottade tak, vedhögar och vägar och då och då skottade hon fram skotern som hon kört fast. Bland annat så skottade hon av en hel myr eftersom hon bara körde fast på nytt hela tiden, tala om krondike.
Så gick tiden och den vita vintern blev grön, det har varit både kallt och blåsigt och regnigt. Fast jag vet hur det blir. Vänta bara till den 25 augusti, då blir det sol och 20 grader varmt och ingen vittring.
 
 Jag ska berätta lite vad vi har gjort. I påskas gjorde vi något spännande som vi inte försökt oss på tidigare, vi satte ut nät under isen. Kilpi gjorde sitt bästa för att kolla om fisken fanns där nere men jag tror inte hon såg nån fisk.
 
 
Jag hade ingen aning om att man behöver en isbjörn för att sätta ut nät. Dessutom trodde jag nog att en isbjörn hade mera likheter med en vanlig björn än med en bräda men, men man lär så länge man lever.
Isbjörnen kravlade sig i alla fall från hål till hål under isen på något magiskt sätt. Den drog med sig en racklina (ett annat ord för snöre) som sen drog ut nätet. Hur enkelt som helst! 
 
 
 Bolla hjälpte till på sitt sätt genom att hålla nätet varmt och på plats under tiden som isbjörnen kröp runt under isen. Fast hon fick skällning för att hon trasslade till nätet istället.
 
 
 Dagen efter vi satt ut nätet var det dags att kolla om vi fått någon fisk och då var jag verkligen på helspänn. Som jag har tjatat om förrut: Jag gillar verkligen fiske!
Vi fick ett par fina sikar och en stor gädda.
 
 
Sen var det några abborrar som verkligen trasslat till det för sig och för gammelmatte. De är stickiga och bråkiga och inte särskilt trevliga att ha göra med. Det slutar alltid med en massa småsår som gör ont om man inte passar sig.
 
 
 Har jag nämt att Bina är bortskämd??
Så grymt att hon har egen säng med kudde och täcke och där ligger hon och gammelhusse och sover. De vilar sig i form till hösten påstår de.
 
 
I slutet av maj hade snön börjat tina bort så smått men det var fortfarande isande kallt.
Här står Kilpi och begrundar körskador och den skog som fanns en gång. Det moderna skogsbruket är lite deprimerande. Inte ens mina barnbarnbarns barnbarnbarn kommer att få skälla fågel här tror jag och matte som är jägmästare och ska jobba med sånt här. Jag hoppas att hon blir trädkramare och kramar alla tallar så de finns kvar till framtiden.
 
 
 ....Och sen kom sommaren, eller hur det nu var.
Isen försvann i alla fall och matte tyckte att jag skulle börja simträna igen. Det kylde om tassarna så mycket att jag nästan försökte gå på vattnet i stället. Simträna kan hon göra själv tycker jag.
 
 
Ylvis är bra att ha i sophanteringen, han är inte så kräsen på vad han äter och inte hur och var han äter heller. Han har inte riktigt förstått att ju mer man krånglar med maten desto godare mat serveras. Om man äter allt vad som bjuds så får man bara Magnussons i skålen. Men matvägra ett tag och då kommer lyxmaten fram. Ligg en vecka på djursjukhus och då får du bara kyckling och leverpastej. 
 
 
 Jag har varit till Norge också. Min mors hemland så det borde väl vara mitt besteland då. Men det är definitivt inte mitt bästeland. Det går aldrig bra på utställning där, jag kan inte begripa att ingen i Norge förstår min storhet och begriper att belöna den på rätt sätt. Visserligen fick jag Cacib i Trondheim för fem år sedan men då fick jag inte tävla om Cert ännu så det kan väl knappast räknas. Däremot har jag både fått min enda trea och blivit vägrad en start då jag (läs gammelmatte) glömt mitt Working class certifikat hemma. Då var matte inte särskilt glad.
 
Lite sightseeing hann vi med i Bodö och jag tänker att jag trivs bäst i Arjeplog där det inte finns så mycket sten, betong och glasväggar.
 
 
Vi bodde hemma hos en trevlig kvinna i hennes hus, hon hade en liten hund som kallades för han, Alfred. Han, Alfred skällde på oss, han ville väl inte ha främmande hundar i sitt hus.
Det här med familjesemester kan vara hårt. För mig i alla fall! Jag fick ligga på hårda golvet medans frugan låg i soffan och lillflickan i fåtöljen. Gammelhusse säger att det är så det är att vara man. Att ständigt uppoffra sig till förmån för familjen.
 
 
 En sista bild från Norge och Saltstraumen där jag gick upp på bron för att titta på utsikten. Det var kallt som sjutton när vi var där jag förstår varför alla norskar drar till Sverige när de kan, nämligen för att tina upp.
 
 
Nu är det inte mer än drygt fyra veckor kvar tills det är julafton på riktigt och ...
Då finns det ingen som tar en 
man är kung kung kung i skogen
Det är något som man 
verkligen vet 
den 25:e smäller det 
Då finns det ingen som tar en 
man är kung kung kung i skogen 
 
Vi hörs!
Frode
 
 
 

Skid-VM!

Hej på er!
Frode är här igen och jag har något spännande att berätta.
En dröm har gått i uppfyllelse, jag har sett Marcus Hellner åka skidor :-)
Jag var till Östersund och hälsade på Malin och då passade jag på att gå på World Cup tävling för att titta på Marcus. Jag såg mest massor av åskådare och hundar och det flög förbi åkare som Olsson och Cologna och Petter och till sist fick jag se...
 
 
..Marcus Hellner!
Jag skällde lite på honom så att han skulle åka fortare och det gick ju ganska bra, för han blev trea! Men om jag varit tyst när den där norsken, Finn Hågen Krogh, åkte förbi så hade han kanske inte vunnit. Jag måste verkligen tänka på hur jag uppför mig på skidtävlingar. 
Synd att jag inte fick chansen att vara med i Falun och skälla fram Marcus till prispallen på 15 km fritt, men jag gillar Johan Olsson också. Heja Sverige!!!!
Och nu säger jag tack för mig för denna gång med en bild på Marcus och mig.
 
 
Eftersom Frode har flytt fältet här hemma, och bor utanför Umeå med matte och Kilpi just nu så tar jag mig friheten att skriva utan hans inblandning en gång. Tänkte berätta lite om livet med Frode och hans familj utan hans färgade glasögon.
 
Viktigast av alla i vår flock är Frode, det är iallafall hans absoluta uppfattning. Han har utan tvekan en tro på sig själv som husets kung och han är inte alltid en rättvis och vänlig kung utan snarare tvärt om, dessutom är han grymt bortskämd. Bortskämdheten beror till stor del på att han höll på att dö när han hade lunginflammation för några år sedan. Är man så nära döden är man värd en extra skinkbit helt enkelt. 
 Trots att han är en riktig tyrann mot sina undersåtar skulle han aldrig drömma om att bråka med främmande hundar utan han tror alla att oavsett storlek är lämpliga lekkamrater. 
 
 
Tre av våra hundar, Jonna, Ronja och Bolla har ett gemensamt intresse och det stavas MAT. De har lite olika upplägg på sitt matintresse. Jonna tar varje tillfälle att äta det som serveras även om det innebär att krypa ner till botten i en tom säck hundmat.
 
 
När det gäller Ronja handlar det om att dammsuga världen efter det ena äckliga kadavret efter det andra och sen äter hon tills det inte ryms mer, även om det innebär att det tar ett par timmar att fylla magsäcken. Det märkliga är att hon aldrig blir dålig av sina "matorgier", hon måste vara född med plåtmage. Lycka för Ronja är att som i vinter, hitta en död renkalv inom "pendlingsavstånd" från huset. 
Bolla är som alla keesar otroligt intresserad av matlagning. Hon brukar stå på bakbenen vid spisen och diskbänken mest hela tiden. Bolla har också egenskaper som borde renderat henne ett och annat fängelsestraff för stöld om hon varit människa. Hon stjäl allt som går att äta om hon ges möjlighet och har ätit bland annat ostkrokar och Bregott som hon fått tag på. Både Ronja och Bolla bor hemma hos mina föräldrar och håller min mamma i gång.
 
Kilpi är en ganska jobbig typ som utmanar oss som hundägare. Inte liknar hon den vanliga lapphunden utan hon måste ha fått några andra gener. Hon är extremt skällig och stökig och tyvärr rätt misstänksam mot det mesta. Det blir ingen avel på henne har vi bestämt oss för. Till Kilpis goda egenskaper hör att hon är otroligt lättlärd och har ett stort intresse av att jobba. Dessutom är hon en klassisk lapphund som kan koppla av när det inte händer så mycket.
 
Bina, som snart är fyra år, var en riktig arbetsmyra inomhus under sina två första år. Hon hade konstant något projekt på gång, oftast handlade det om att spåra upp mattes vetevärmare (jag hade flera stycken) och göra hål på dem och tömma ut innehållet. Annars åt hon yllevantar och sockar och förstörde även husses skidskor. Nu har Bina lugnat ner sig betydligt och har tagit över som husets alfatik som styr de andra tikarna med pondus. Hon gillar inte bråk och brukar gå emellan och säga ifrån att om någon ska bråka så är det hon!
Bina är min bästa vän och jag tror att jag är hennes.
                                                                                                                                                      
 
De två yngsta här hemma är Flisa och Ylvis.
Flisa har verkligen en räv bakom öronen. Hon är Binas dotter och hon har ärvt många av hennes egenskaper i megaformat. Namnet Flisa kommer från Barna Hedenhös men inte kunde jag tro att det skulle bli ett namn som rent fysiskt skulle stämma så bra in på henne.
 
 
Flisa håller nämligen på att förvandla vårt hus till en hög med flisor.
Bina var som jag skrev en hejare på att tugga i sig saker men hon höll sig ju mest till saker av naturmaterial. Flisa har absolut inga speciella krav på saker som hon tuggar på. Det går lika bra med läsglasögon som med lypsyler. Sånt hon inte vill tugga sönder själv hämtar hon och ger till Ylvis med uppdraget att tugga och han tuggar.
Det absolut värsta hon hämtat och finfördelat var min knappnålsburk. Den hade hon hittat på en hylla och bestämt sig för att flisa upp i soffan, som tur var upptäckte John att soffan var förvandlad till spikmatta innan han satte sig. Flisa själv verkar inte ha mått dåligt av att gnaga på knappnålar men hon fick gå under namnet voodoo-hunden ett tag.
 
 
  När inte Flisa håller på att äta oss ur huset är hon en riktig gohund som älskar att sitta eller att ligga i knä. She´s a devil in disguise.
 
 
Ylvis är en riktig cool kille som tar det lugnt och vilar sig i form. Det var han redan som valp och satt mest och funderade när hans syskon for runt som vilddjur. 
 
 
Förutom lat och lite långsam så är Ylvis envisare än en gammal get.
För någon vecka sedan var jag ute på skidtur med hundarna och Ylvis var lös och när vi nästan framme vid bilen så blev jag och Ylvis lite oense om huruvida han skulle ta på sig kopplet eller inte. Som vanligt har man som matte inte så mycket för att bråka med hundar, i synnerhet inte när hunden har skarföre och matten inte har det. Det enda som händer är att hunden håller sig undan och mattens hjärna råkar ut för en härdsmälta i stil med Fukushima.
Då är det bäst att ta ett steg tillbaka och lugna ner sig och ta nya tag. De flesta hundar brukar då förlåta sin matte för härdsmältan och låta sig kopplas och allt är frid och fröjd men inte Ylvis. Han satte sig utom räckhåll för "radioaktivt nedfall" längst upp på plogkarmen och där satt han som en staty i en timme och vägrade komma ner. Efter en timme övergick han till att gräva lite i snön men han vägrade fortfarande komma ner, detta trots alla knep jag tog till för att locka ner honom. Maken till envis hund. 
Inte kunde jag åka därifrån heller och lämna honom vid en trafikerad väg fast jag hade lust. Det slutade med att husse fick komma körande efter jobbet och rädda den stackars hunden ner på fast mark i säkerhet från matten som vid det laget var ganska hungrig och kall. 
 
Det sägs att djurägare lever längre för att man får lägre blodtryck av att ha djur. Något som jag vill syna lite, mitt blodtryck brukar allt som oftast höjas när jag umgås med mina hundar. John brukar säga att det är väl inte konstigt att man blir leds på hundar.
 
 
Men de flesta dagarna är det underbart att leva med våra fyrfota vänner. Som när skaren är fin och solen skiner och skidorna glider lätt under fötterna.
 
 
Nästa gång får Frode själv skriva, han måste bara få en idé om något intressant att blogga om. 
Hej från mig / Elisabet

Nytt år och nya möjligheter! Om gudarna vill....

 
 Oj vad tiden går, vi har fått ett nytt år fast jag inte är färdig med det gamla. När jag var en liten valp och hade långtråkigt fick jag alltid höra: "att vänta tills du blir äldre, då kommer tiden att gå så fort så du inte hinner med" och så rätt de hade. Jag hinner inte allt jag planerat.
Dessutom har jag problem med min cowriter. Mina tassar är inte helt anpassade för att använda ett tangentbord så jag är beroende av lite assistans av gammelmatte med själva skrivandet. Sen stavar jag inte mycket bättre än Nalle Puh så det begränsar också min förmåga till egna blogginlägg. Problemet med gammelmatte är att hon tillbringar allt mer tid på rygg i sängen även då hon är ledig. Hon skyller på migrän och säger att hennes bästa vän är en plasthink som hon bär omkring på. Onödigt tjafs tycker jag! En matta är allt som behövs när man ska kräkas, gärna så tjock som möjligt och med god uppsugningsförmåga av flytande innehåll. På det sättet kan man återanvända de bästa bitarna som kommit upp eller låta någon annan ta dem. Recycling på bästa sätt.
 
 
I början av november tog gammelmatte och mina barn till nygamla metoder för att få fart på jaktlyckan. Efter att ha skrämt, bommat och skadskjutit fåglar för Ylvis läste gammelmatte på hur man gjorde förr i tiden för att hjälpa turen på traven. De vände sig till Skade, som enligt nordisk mytologi var jaktens och vinterns gudinna. 
 
Först måste jag bara berätta att den skadskjutna tjädertuppen återfanns och avlivades med hjälp av Bina som jagade in den under en gran och skällde på den tills gammelmatte hann dit. Ylvis ansågs inte nog erfaren för att sånt jobb och jag får nog hålla med om det. Tack och lov är det sällan man råkar ut för att skadskjutna fåglar flyger så långt som denna tupp gjorde, men om det händer är det viktigt att spåra upp dem och avsluta lidandet snabbt.
 
Så åter till det offer som gammelmatte, Ylvis och Flisa gjorde i en myr just innan vintern kom på riktigt. En klo från en tjäderhöna och ett par patroner i passande kaliber hoppas de ska göra att turen vänder. De får nog vänta till hösten för att se om det fungerar på rätt sätt. Jag önskar dem all lycka till i alla fall och att eventuell tur skvätter över på mig.
 
 
 Jag hörde att herrarna i Sundsvall skulle klä sig i damhatt och gå på hattparad för att protestera mot kvinnovåld. När jag sen hittade en damhatt i min storlek så tog jag på den för att göra samma sak.
Jag protesterar mot att Bina är arg på mig när jag vill uppvakta henne.
Jag protesterar mot att Jonna är arg på mig när jag ska ta hennes tuggben.
Jag protesterar mot att matte blir arg på mig när jag vill dra dragkamp med kopplet.
 
 
Den första snön som kom tinade och frös och tinade och frös. Det blev vasst och och skrapigt och farligt för tassarna. I början av december blev det lite bättre och vi gjorde en härlig skidtur med gammelmatte. En och annan tjäderhöna träffade vi på, men i sällskap med Kilpi är det helt omöjligt att skälla fågel. Om vi andra försöker få fåglarna att sitta försöker hon skrämma livet ur dem med vilda skrik. De fåglar som hon skrämde på flykten flyger förmodligen fortfarande i vild panik. 
 
 
 I mellandagarna gjorde vi säsongens första skotertur. Jag vet inte riktigt vad som menas med mellandagarna, har de kommit i kläm på nåt sätt? Mellan skinka och filé? Eller mellan paket och raketer?
Hur som helst var det en toppendag även om den var kort. Malin och gammelmatte körde skoter hela vägen till vår koja med den nya eldplatsen. Vi andra åkte skidor eller använde benen en del av vägen för att ta oss fram genom snön. Det rökta köttet smakade mums i hungriga magar innan det blev dags att åka hem igen.
 
 
På nyårsafton fyllde jag ännu ett år, de har hunnit bli sju vid det här laget, och eftersom jag är en betydelsefull hund så uppvaktades jag med tårta på sängen.
I vanlig ordning så anordnades det fyrverkerier på kvällen (och lite när som helst), något jag verkligen kan vara utan. För mig är det inte något större problem men det är riktigt synd om Kilpi när det smäller, hon tror nog att det är jordens undergång eller något liknande.
 
 
Här kommer de två sista bilderna som får representera varsin månad.
Först en mycket grå bild som är tagen i november. En månad då det mesta är grått i färgerna. Ljuset eller kanske avsaknaden av det, ger det mesta i naturen en grå ton. Att motivet sen är en vackert grå gammal timmervägg förstärker det hela.
 
 
 I kyliga december är färgerna isigt rosa och blå och det är vackert med all rimfrost och snö. Snart är året slut och ett nytt står på tur med nya möjligheter. Årets mörkaste tid lyses upp av alla juleljus och det känns skönt tycker jag och det bästa av allt: Nu vänder det mot vår.
 
 
Jag lovar ingenting bestämt, men för att låna ett delar av ett citat som Mikkos och Penttis matte brukar använda när hon puffar för sina reportage: Frodes blogg återkommer snart i en dator nära dig!
Hej!

Har inte haft tid och Ylvis gästbloggar..

 Jag har varit mycket upptagen en tid, jag brukar vara det på hösten. Det är den tid när jag är upptagen med viktiga saker som att sitta på en bänk och spana ut över min specialmyr. Där sitter jag och tänker på trevliga saker som en lyckad jakttur med många fåglar. Att bara sitta ner och vara i naturen är livsviktigt, det är då man fyller på sina batterier och får ny energi.
 
 
Bänken vid myren är ny, den är byggd en svettig dag i augusti av gammelhusse, gammelmatte, Malin och Emil. I vintras förberedde vi bygget genom att hugga virket och köra dit sten till eldplatsen. Ja jag högg inte så mycket, jag hittade en älg som jag skällde på istället. Tänkte att den inte skulle komma och störa i skogsarbetet eller nåt.
 
 
 Så här långt är jag ganska nöjd med min höst och med mattes prestationer som jägare. Årets första fågel var en hönskyckling och gammelmatte var rätt imponerad av mattes skytte den gången. När matte och Malin var yngre tävlade de i luftgevärsskytte så de har lite träningstimmar med gevär som ger utdelning nu.
 
 
 Min andra fågel kom en dag i september då det omväxlande snöade och blåste. Först hittade jag en tupp som var ovanligt bångstyrig. Han satt bara stilla ett tag innan han flyttade till ett nytt träd och det var ett himla springande från tall till tall innan han stack sin kos för gott. Kände mig ganska sur då, tycker nog att matte kunde varit lite snabbare och skjutit medans tid var. Men som tur var så hittade jag tuppens tuppkompis och den rackaren satte sig längst ute på en stor gren och där satt han tills matte hann fram.
 
 
Den tredje fågeln var också en tupp och han var så liten att han hade lite bruna fjädrar kvar på ryggen. Det var en riktig dumskalle som bara flög rakt upp och satt och tittade på mig. En riktig barnlek alltså, lämplig för valpar eller döva och invalida jakthundar. Till och med Bolla som är en keeshond skulle ha klarat av att skälla den fågeln så det är inte mycket att skryta över.
  
 
Har man tur ser man mycket annat än fåglar på en jakttur. I år har det varit massor av ugglor i farten eftersom det finns mycket gott om smaskiga sorkar i skogen. Sen höll gammelmatte på att bli överkörd av en jättestor skoveltjur som var arg på Bina. En skoveltjur är en manlig älg med horn stora som snöskovlar och längst ute på skovlarna sitter vassa pinnar. Det är ingen man muckar med, om man inte är beväpnad till tänderna eller med tänder som en björn.
Mycket sötare var den här krabaten som matte träffade, vet dock att de har en ovana att kissa på en om man kommer för nära. Jag tycker att det luktar rätt okay, men det brukar innebära bad för min del, därför att andra mer känsliga personer påstår att det luktar piss.
 
 
Det har varit växlande väder i höst, först var det sommar till mitten av september och sen blev det kallt och sen snöade det innan det blev varmt och nästan all snön tinade bort. Nu är det nästan bart på mina bästa jaktmarker så jag hoppas på flera fina dagar ännu. Nu överlämnar jag ordet till min son Ylvis som vill gnälla och yla lite för er.
 
 
 YYYYYL!
Det är jag som är Ylvis, världens mest otursdrabbade hund.
I och för sig hade jag väl tur som lyckades charma matte så jag fick stanna hos henne, Frode och Kilpi. Gammelmatte och gammelhusse ville nog bli av med mig, de tyckte att jag ylade och gnällde och var allmänt jobbig som liten. Nu är jag mer som Nalle Puh, lite eftertänksam och långsam och alltid sugen på en godbit av något slag. 
 
 
 När jag jagar är jag inte långsam, jag springer som vinden och hinner ungefär lika långt. Gammelmatte är en riktig sölkorv och hinner oftast inte fram innan fåglarna flyger. De gånger hon gjort det så skrämmer hon antingen iväg de själv eller så skrämmer hon dem genom att skjuta på dem. 
Gammelhusse är inte mycket bättre han. Han tror att jag skäller ekorrar och ställer sig under trädet och pratar, men annat fick han se då tjäderhönan flög. Fattar ni hur mycket otur jag har?
 
 
 Den här snöiga dagen var matte med som skytt men då satt inte fåglarna mer än några minuter utan att någon behövde skrämma dem. Jag jobbade som en galning och letade hela tiden fatt på nya fåglar men vad hjälpte det? Inte ett dugg med min otur, yyyyyl.
 
 
Som ni hör har jag riktigt oflyt, antar att all tur har tagits av min mamma, Bina, som alltid verkar få fågel. Så fort hon kommer till skogen hittar hon fågel som sitter snällt och när det ska skjutas så är det ingen som bommar eller skrämmer. Matte och Bina fick en tupp i lördags. Matte sa att hon bara såg halsen på den och hon sköt nästan loss huvudet på den utan problem bara för att det var turhunden Bina som skällde. 
 
Jag funderar på att offra till Skade, jaktens och vinterns gudinna, måste bara fundera på vad som kan bli en bra offergåva. Kan det vara lämpligt med en extra fet sork? Och hur och var ska jag offra? Måste läsa på, för något måste göras åt min otur så mycket är klart!
 Nu tackar jag för mig och återlämnar ordet till Frode
Ylvis
 
 
 Månadens bild september
Blir en favorit i repris från 2008, min allra första fågel. Så här skrev jag den gången och jag blygs över min okunnighet om livet.
 
I fredags, när jag var ute med gammelmatte i skogen hittade jag en stor svart fågel som jag skrämde upp i ett träd. Jag testade att skälla lite på den, men jag kände mig osäker på om det var rätt sak att göra, så jag slutade skälla och sprang omkring en sväng i stället. Under en gran hittade jag gammelmatte och jag grubblade lite på varför hon låg där och skräpade, men hon viskade bara att jag skulle fortsätta så det gjorde jag. 
Riktigt vad jag skulle fortsätta med hade jag ingen aning om, men rätt vad det var kände jag lukten av fågeln igen och skällde lite till och då small det! Och då ramlade det ner en stor svart klump nästan i huvudet på mig, det var så spännande, det bästa jag gjort i år tror jag. Jag längtar redan till nästa gång
 
Tur att man blir äldre och klokare med åren, men längtan till nästa gång är fortfarande lika stor.
 
 
 Månadens bild oktober
Är från 2013. En frusen tjärn och en lågt stående sol. Jaktsäsongen går mot sitt slut. Snö och/eller isig mark lägger hinder för min framfart i skogen. Tyvärr går den här tiden på årets allt för fort förbi...
 
 
 Men ännu hoppas jag på några dagar i skogen även om det finns risk för att det blir fruset och skrapigt snart.
Hälsningar Frode
 
 
 
 
 
 

Gästblogg från Flisa

Min resa till Danmark.
 
Hej!
Det jag som är Flisa och om ni inte känner mig så är jag Frodes dotter.
Fast jag är nog mest min mors dotter, vi är samma skrot och korn, vi två och vi låter inte gräset gro under våra fötter som Frode och min bror Ylvis. Ylvis är så trög och långsam att om han inte passar sig så kan det börja växa mossa på honom. 
 
 
 Jag ska berätta om min resa till Danmark och om huruvida det är klokt att åka på semester med fyra finnspetsar och en Kilpi. Första natten sov vi i en stuga någonstans utanför Söderhamn. Då hade vi åkt bil huuur länge som helst och det skulle visa sig att det var bara början på bilåkandet.
Dagen efter åkte vi ännu mer bil och medan matte och husse och Sandra åt lunch i Örebro, så kom en skum tant och satte en lapp på våran bil, fast vi skällde som bara den för att hon skulle låta bli. Parkeringsböter stod det på lappen och tanten hade nästan samma namn som mig, Lappflisa hette hon.
 
 
 På kvällen kom vi fram till ett kul ställe som var helt översvämmat av kaniner, gissa om vi skällde åt dem. Där mötte vi Mikko och Pentti som också var ute och åkte bil. Vi bodde i en stuga som var ungefär lika stor som en husvagn fast utan hjul. Innan vi åkte från stället var vi och kollade på ett stort hus som kallades Varbergs fästning och det var också kul för där fanns det duvor och åt dem kan man också skälla.
 
 
Det här med Varbergs fästning gör mig lite förbryllad. Den fästningen var bokstavligt talat lika stor som ett hus och ändå så letade matte, Malin och Sandra efter fästningar i min päls hela veckan. Ja, i allas pälsar faktiskt och de påstod att jag hade flera fästningar på mig. Det måste vara något som inte stämmer.
 
 
Efter att ha åkt ännu mer bil och även hunnit skälla på både duvor och svanar i Köpenhamn så kom vi fram dit vi skulle bo. På något sätt hann vi före Mikko och Pentti som åkt långt i förväg, men hade villat bort sig efter en äkta dansk genväg.
Huset var jättestort och där fick vi alla plats, det fanns minst en säng per hund och ändå fick jag ligga på golvet.
Den andra kvällen åkte vi till Vejle och tittade på andra stora hus och på ännu fler duvor och nu har ni väl förstått vad vi gjorde..... Vi skällde.
 
 
På måndagen åkte vi till en öken som heter Römö, utan kameler, men med Islandshästar och flygande drakar. Det var himmelriket! Har aldrig i mitt liv sett så mycket sand. Nu har jag ju inte levt så länge men farmor Jonna sa att hon heller aldrig sett något liknande. Gissa om vi grävde! Vi gjorde stora hål och fyllde sand i allt vi kunde. I skor och ryggsäckar och muggar och kläder och vi ....
 
 
...Skällde. Och det gjorde vi också åt våra närmsta grannar som gick utanför huset hela tiden. De var ganska tråkiga och brydde sig inte speciellt mycket om att vi skällde. Tyvärr fick jag inte chansen att se om de kunde springa eftersom jag inte fick vara lös som jag ville.
 
 
Kilpi är en annan sort än oss röda. Hon skäller inte lika mycket åt väsentliga saker som duvor, kaniner, svanar och kor och hon intresserar sig för så konstiga saker som tennis till exempel. Tänk att ställa sig och glo på två killar som slår en boll fram och tillbaks över ett nät. Utan att skälla!
 
 
 
 När vi varit i huset en vecka började vi den långa resan hem med att åka till en hundutställning där jag fick vara med på lördagen. Och fast Malin sa att jag såg ut som en piprensare med ett huvud på, så fick jag en fin rosett och fick veta att jag är särdeles lovande! 
 
 
På kvällen gick vi en promenad och tittade på mer kaniner och rådjur och ingen av oss skällde så i bland kan vi faktiskt uppföra oss även om det inte händer så ofta. Det kan ju ha haft något att göra med att alla var riktigt trötta efter att ha varit hela dagen på en jättevarm utställningsplan och inte orkade hetsa upp sig.    
 
 
På söndag fick Ylvis vara med på utställning och han fick också höra att han var särdeles lovande. Men när Kilpi nästan skulle in i ringen brakade nånting uppe i himlen sönder och allt vatten som fanns där uppe ramlade ner på en gång. Tur att vi kunde använda bilen som utställningstält. Den stod stadigare än många av de riktiga tälten som flög all världens väg.
 
 
 Efter utställningen körde vi till Kastrup som är ett väldigt stort ställe. Sandra skulle flyga till Sundsvall och hoppade ur bilen och då blev Ylvis galen. Ja, han är galen hela tiden och ylar och har sig när Sandra försvinner utom synhåll. Det har han gjort sen han var liten, det är därför han heter Yl-vis. I alla fall så blev han galen på Kastrup och rymde ur bilen och tänkte ta första bästa plan norrut, men han blev infångad och fick åka bil som vi andra.
Och det vill jag bara säga att Sverige är minst lika långt åt det hållet, dessutom är det ju uppför. Vi hann hälsa på Kaxa i Borlänge på vägen hem och då uppförde vi oss inte alls, utan vi skällde!
 
Juili månads bild är av min bror Ylvis som tittar på en väldigt irriterande insekt.
 
 
Tack för mig!
Flisa
 
 
 
 
 
 

Bästföredatum passerat....?

Varför göra något idag som man kan skjuta upp till nästa dag, eller nästa vecka eller varför inte nästa månad. Alltså har juni passerat utan att jag skrivit något roligt. Det beror mest på att jag inte har så roligt. Jag verkar ha passerat bästföredatum och blivit utbytt mot yngre förmågor. Inte får jag åka på utställning och inte får jag gå på fjälltoppar eller träna spår och gå på valpkurs. Nej, jag får stanna hemma och vakta huset hela tiden, trist som bara den.

Min gammelmatte har fyllt femtio år och hur många hundår det är kan jag inte föreställa mig. När hon firade födelsedag i husvagnen fick jag inte heller vara med utan blev förvisad till Myrheden tillsammans med en bunt gamlingar.

Jag får i alla fall fiska fortfarande även om Flisa var med som praktikant i båten. Jag fick två ganska fina fiskar och är en riktig turhund om jag får säga det själv.

 

 
 Min gammelmatte undrar var generna detta sandgrävande beteende sitter.
Det måste var i finnspetsdelen av hundgenerna så mycket är klart. Hon påstår att alla vi finnspetsar som hon haft, varit galna i att gräva hål i sanden nära vattenbrynet för att sen skälla ilsket när vattnet rinner in. Det gör inte keeshondar och lapphundar. 
 
 
 Kolla tuggpinnen jag hittade när jag var ute på kvällspromenad i början av juni. Det är grejer det. Fri från salmonella, KRAV-märkt och ekologiskt odlad. Och den smakar utmärkt! Lite tung att bära på är den, man får bra nackmuskler och en gratis koll om man har tandlossning på köpet.
 
 
 Juni månads bild är tagen i år.
En bild från "Arjeplogs fjällnära skärgård" som någon kommit på att det ska göras reklam för. Det lär finnas 8727 sjöar här, hur nu nån orkat räkna alla.
 En av dem är Uddjaur där det finns många holmar. Jonna gav sig i väg på en simtur och hann besöka ett par av dem innan hon blev infångad med båt. Hon är rätt tuff min gamla mamma och inte rädd för att bli våt om tassarna. På den sista bilden ser ni Jonna i full fart.
 
 
 
 Ha en skön sommar!
Frode
 
PS Nu är det bara 50 dagar kvar!
 

Om

Min profilbild

Frode Finnspets

Jag är en finsk spets i mina bästa år. Vill ni komma i kontakt med mig skicka ett mejl. skarjaks@telia.com

RSS 2.0