Frodes sida

Jag har fått en ny vän som heter Emil och kommer från Östersund. Han är stor och stark och en riktig snygging och det bästa av allt han sa att det syns att jag är en riktig kille. Alla som säger sånt gillar jag. Jag ska bjuda honom på tjäder nästa gång han kommer har jag tänkt. För jag hoppas att han kommer snart och att råttgänget flyttat då, så att jag fått fri tillgång till alla husets rum igen. Köket, husets hjärta är nämligen fullständigt belägrat av dem. Och utan kök blir det ingen stekt tjäder.



Råttgänget lägger sig i det mesta och sliter, biter och drar. Om någon vill ta kort på mig så är strax någon av dem där och försöker ta kameran genom att rycka den till sig. Skulle tro att kameran blev kortlivad i deras sällskap.



Det lär vara så att sköna maj är här har jag hört. Den som sa det hade utan tvekan vinterpälsen kvar. Det är grymt vad det blåser kallt. Jag var ute på sjön för att fiska en abborre igår men det blev ingen lång stund bara för det var så kallt.
Sen satt jag på viltspaning i bilen på väg hem men jag såg bara en tjädertupp och åtta duvor, tre renar och en trast.
Inga fjäll-lymlar finns det i vår heller. Bra för Bina när hon ska koncentera sig på fågel till hösten. Dåligt för alla hungriga rovdjur och alla djur som blir uppätna i stället för lämlarna.



Vad jag egentligen tänkte berätta om är vad en av mina hundkompisar, beaglen Aya gjort.
Jag vet inte riktigt hur hon tänker (om hon alls gör det) men vad hade hon på taket att göra? Finns det harar på hustaken i Arjeplog? Och rör det sig i såna fall om påskharar som lägger ägg eller? 
Jag vet med säkerhet att det finns tjädrar på en del tak, till exempel lastbilstak, men ställer mig tvekande till hur många flygande harar det finns.
Ser ni kyrktornet bakom till höger om tjädern? Förstår ni nu att det finns stadsnära tjädrar i Arjeplog. Men jag hävdar att det inte finns några flygande harar.



Nu undrar ni säkert vad jag surrar om, men det är faktiskt så att Ayas husse, Tomas, fick ett telefonsamtal från en granne som undrade om han visste att det gick omkring en hund på husets tak. ?????
En hund på taket, nej hans hundar var alla tre i hundgården på marknivå, möjligtvis satt någon av dem på en snödriva. Men efter att grannen hävdat att han med säkerhet sett en beagle passera skorstenen på sin väg mot garagetaket och att han var helt nykter och inte led av hallucinationer började Tomas tro på saken.
I hundgården stod en stege strategiskt placerad (lämpad för klättrande beaglar) så det var bara att kliva upp och titta efter på taket. Och mycket riktigt, där satt Aya och lät sig efter lite funderande villigt lyftas ner tillbaks på markplanet. Tur att hon inte gick ner på egen tass, det kunde ha gått illa.



Att klättra på stegar är inte det enda en beagle sysslar med. De äter allt också och då menar jag allt. Bina biter på yllesaker och skosnören och sånt men hon har aldrig ätit upp en hel wettextrasa. Det gjorde Ayas mormor Tessie. Tomas hade lagat god mat och spillt och torkat upp med disktrasan. Och i ett obevakat ögonblick sa det slurp och så var trasan förvandlad till beaglemat. Den kom sen ut i form av små rosa bitar inbakade i det som normalt brukar vara avfallsprodukterna av en beaglemiddag.
Min slutsats är alltså följande, det finns hundar och så finns det beaglar.
/Frode

Hej!
Jag har vågat mig fram till datorn nu, annars ligger jag mest och trycker i min bunker, i säkerhet från råttgänget.
Jag måste i alla fall erkänna att version 2.0 inte var så hemsk som jag trodde. De är sååå mycket stillsammare än mina bröder, Hellner, Ferry, Molle och Guld-Klas. Gammelmatte säger att de är light-versioner av keeshondvalpar som i sin tur är light-versioner av finnspetsvalpar. Men de är små, lurviga och anses söta och de konkurrerar om uppmärksamheten i alla fall.



Påsk firades i vanlig ordning med uteaktiviteter. Vissa av den mer rörliga sorten och vissa lite lugnare. Det gäller att börja pressa i solen så man får den rätta färgen inför sommaren, förstår ni.



När jag inte softade i solen åkte jag skoter. Det var så kallat skrammelföre, det vill säga man körde vart som helst, hur som helst. Till och med gammelmatte kunde gå ovanpå skaren och då är det bra hållfasthet, det försäkrar jag er.



När alla andra satt och fikade fick jag ligga för mig själv på skoterkälken. Det beror på att om jag lägger mig vid elden och ryggsäcken så får alla andra hundar ligga vid sidan. Lååångt vid sidan. Inte för att jag är diktator precis, men närapå. Jag låter i alla fall som en diktator påstår matte.



Vi åkte massor av skidor också, kilometer efter kilometer och det var så härligt. Jag och Bina älskar att springa och vi såg både tjädrar och älgar i skogen. Dessutom såg vi spår efter ett konstigt djur som hade haft en kälke med sig och åkt i nedförsbackarna. Det såg åtmistone ut på det sättet. Gammelmatte säger att det var en utter. Nån sån har jag aldrig träffat, undrar hur den ser ut. Kan den ha utfällbara medar under magen kanske?



När man åker så mycket skidor, utan skidor som jag gör, kan man få skavsår på tassarna och det råkade jag ut för. Det blödde om mina trampdynor och jag kände mig ganska ömfotad. Då är det tur att man kan få tassikyr. Malin smorde och masserade och jag slickade och slickade. Varför smörja det goda på tassarna i stället för direkt på tungan.
Titta på mig, är inte detta en lidande hund?



Till sist vill jag bara nämna påskmiddagen som var en riktig höjdare. Tjäderhöna, skälld av mig och skjuten av matte. Sen drygade vi ut det hela med en tupp som gammelmatte och mamma ordnat.
Stekt tjäder är mat för gudar - och det passar mig.



Som avslutning vill jag skicka ett jättegrattis till brorsan Uro (Ole Einar B) som blev Svensk utställningschampion i lördags. Välkommen i champinjonklubben!
/Frode

Katastrof! Jag behöver hjälp!
Råttgänget version 2.0 är här. I uppgraderad och expanderad  form.
2011 års modell bestod av fyra röda enheter, 2012 års modell är svart och utökad till fem enheter.
Ännu så länge är de rätt beskedliga och stör mest via ljud men jag vet vad som kommer.
Snart nog svämmar de ut över hela huset och jag kommer inte att få en lugn stund.

Här ser ni två av de nya enheterna en liten och en ännu mindre, söta kanske nån tycker, men inte jag.



Tycker att Mikko skulle ta sitt ansvar och åtminstone acceptera delad vårdnad. Fyra veckor här med Ronja (medan de ligger stilla) och fyra veckor med Mikko (när de slutat ligga stilla). Blir bra!

Annars mår jag bra. Tror att min kondition snart är tillbaka efter sjukdomen. Vad som inte är tillbaka är pälsen, jag känner mig lite luggsliten och ser sån ut också. Det måste vara sviter efter att ha varit så mager och ätit så mycket medicin. Men med tiden blir jag nog lika vacker som vanligt, om inte nu detta med råttgänget 2.0 påverkar mig allt för mycket.

Vidare rapporter kommer/
Frode

Hej!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, har kramp i tassarna och spända klor.
Kanske jag ska berätta om hur tokigt det kan bli ibland. Gammelhusse villade bort sig i skogen när vi var ute med skidorna. Jag som har lite koll på läget, var på ute rip-spaning efter ett skoterspår när han försvann. Jag tänkte att han kanske gör som man bör göra när man inte hittar, bakspårar sig själv och tar sig tillbaks till bilen och väntar där. Men icke, inte ett spår av gamelhusse vid bilen. Alltså bestämde jag mig för att gå hem och hämta gammelmatte så hon fick följa med och gå skallgång. Det var busenkelt, bara ta vänster vid OK och sen vänster igen vid Harrys. Sen är det bara raka spåret hem. Jag tror gammelmatte blev lite förvånad när jag knackade på dörren och bad om hjälp. Vi körde en sväng med bilen och spanade efter den förlorade skidåkaren men såg inget, men så småningom kom han i alla fall hem och påstod att det var jag som var borta!? Hur tänkte han då?

Jag och gammelmatte åker också skidor tillsammans och vi blir inte borttappade. Vi har det bara trevligt om än lite spännande. Ser ni STOP-skylten? Den sitter där, däför att skoterbron som vi brukar åka över ibland är lite risig och bara trafikeras på egen risk. Jag såg framför mig att en del av den skulle lossna och vi skulle flyta i väg som Tor Heyerdal nerför Vaukaselet. I bästa fall kanske vi skulle komma fram till Myrheden någon gång i juni. Det skulle säkert ha blivit både magert och kallt men kan man leva i en bil i snön i ett par månader så kanske vi också skulle ha klarat det.



Nåväl vi kom över helskinnade.



På en av skidturerna hittade vi en etta utan kök med torrdas. Tror att det var en orre som bott i den. Tänka sig att sitta och skita där man ska sova en hel natt. Fast det värmer väl där bak under en kort tid.
Nej skämt åsido, de är rätt smarta, orrarna och tjädrarna, som gömmer sig under snön som isolerar och döljer dem. Och det är väl klart att de inte kan kliva upp mitt i natten för att gå på toa, då blir de väl rävmat direkt.



När det gäller temat äta eller ätas så var det en liten sparv som blev sparvhöksmat utanför min hundgård. Han satt där helt cool och smaskade i sig middagen innan han flög sin väg. Det finns mycket spännande att se i naturen bara man håller ögonen öppna.



Så mitt råd är, se dig omkring så du inte missar något.
Hälsningar Frode

Jag har haft en jobbig period som nästan tagit knäcken på mig men nu är det lugnt igen. Alla mina tjejer har löpt och jag har hållits instängd av fientliga styrkor. Jag har jobbat hårt på att bryta mig ut men tyvärr är tassar inte de bästa verktygen till detta. Det är bara att inse jag är ingen MC Gyver... ännu.

Jag har en misstanke om att Mikko har fått tillfälle att ha sitt lilla roliga men jag hoppas att han tänker på att även en pappa kan bli skyldig att ta hand om sina avkommor. Det ska bli ett nöje att skicka ett litet odjur hem till Mikko vad det lider!

En följd av löpandet är att jag upptäckt att även Bina har sina fördelar, tidigare har jag inte sett en enda anledning att ha henne i huset. Maken till hund har jag aldrig träffat på. Hon äter allt! Yllefiltar, kalsonger, skosnören, väggar, strumpor och inälvor från fisk. Det sista hade hon sen den dåliga smaken att kräkas upp i husses säng, där jag brukar ligga!
Sen skäller hon. Hela tiden tycker jag och det stör min sinnesfrid.



Jag har även överlevt min fyraårsdag och den var väldigt lugn, utan raketer och annat smällande, med bara en luftballong som tyst steg upp i den kalla luften. För det var ganska kallt, 27 grader som mest, när vi var på väg till stugan i storskogen. Jag hoppas att mina bröder också haft en bra fyraårsdag. Grattis till er. 



Det är ganska skönt att det börjar bli ljusare, längre dagar så vi får börja åka skidor och röra på oss. Det är också bra att det äntligen blivit några skoterleder uppkörda så vi kommer oss ut i skogen på våra turer, det blir lite tråkigt att se samma postlådor och soptunnor var eviga dag. I år är det väldigt dålig is och det skrämmer mig väldigt mycket. Allt sedan vi satt fast i vattnet på Pieskejaurs is för snart tre år sedan så har jag isskräck. Jag har inte lust att drunkna och jag har inte tänkt göra det heller. Så det krävs mycket för att få mig att gå på fruset vatten om det inte verkar helt säkert. 



I slutet av februari har jag tänkt kolla in hur matte har det i Umeå och bo där i några veckor. Då ska gammelmatte till Sunderbyn för operation och jag hoppas att hon inte blir fullvärdig medlem i min lungsjukeförening efter det, utan att allt går bra. Detta påminner mig om att jag fått ytterligare en medlem som heter Minna, hon är Tildas dotter och hon klarade sig också med nöd och näppe från en lunginflammation i somras. Tur att det finns veterinärer och antibiotika.

Vi hörs vad det lider.
/Frode

Hej!

Har ni sett så snyggt! Jag är riktigt mallig! Jag är den enda Nordiska Vinnaren i detta hus. Nu levande i vart fall. Stina blev Nordisk vinnare -99 men det är ju så länge sen dess så det räknas knappt.
Detta ger mig ytterligare en anledning att hävda min förstplats bland husets hundar. Jag är bäst kort och gott.



Efter att ha bott på hotell en natt så åkte vi till Stockholmsmässan tidigt på morgonen och sen fick jag vänta hela dagen på att det skulle bli min tur.
Det är den klart största utställning jag någonsin varit på, det var hundar överallt. Hundar som dansade, hundar som skällde, hundar som bara satt och hundar som kissade på våra stolar, det är inte klokt vad som kan hända. 
Domartanten, som kom från Finland, var ganska snäll och jag fick en grön rosett av henne, den röda rosetten fick en finsk tík som var rätt söt. Malin tyckte att det var tur att jag inte vann, hon ville inte visa upp min rakade mage i hundsport, så det får bli ett annat år.



Jag har träffat Hellner också, min bror alltså, inte den riktige. Han var bra mycket roligare nu än när han flyttade. Vi kunde nog ha lekt om vi haft en chans men det fanns inte tid till det. Jag tycker att han såg fin ut, med tiden blir han nog en snygging precis som jag.
Jag har hört ryktas att det kanske kommer att bli nya syskon under våren och att Mikko och Ronja också ska smått. Om det blir fallet så kommer jag att ta mitt pick och pack och flytta härifrån, hela huset fullt av äckliga små valpar, HU!



Annars känner jag mig frisk nu även om gammelmatte inte friskskrivit mig helt. Hon vill inte att jag ska springa runt och skälla hur mycket som helst. Men pinnar det får jag bära hur mycket jag vill. Ett problem är bara att pinnarna snöar över och de pinnar som står närmast vägen i jämna avstånd de får jag inte ta. De ska visst stå där hela vintern till ingen nytta.



Nu är det snart jul och då önskar jag mig en stekt tjäder i julklapp och att alla andra får en god jul med många presenter.
Frode

....fast fortfarande sjukskriven.

Det har varit en hård tid den senaste månaden. Jag har sett ljuset i tunneln. Gammelmatte tror att jag mötte Helga där, för hon påstår att jag blivit ännu mer lik henne nu. Vet inte riktigt hur jag ska ta det.
Jag, lik en gammal kees-tant! Om jag mötte Helga är min hemlighet, vad som kommer efter ska man inte prata för mycket om. Den som lever får se, för en sak är i alla fall säker, dödligheten hos allt levande är 100 %( utom möjligtvis någon svamp som klonar sig själv).

Jag har i alla fall blivit ännu mer ego. Jag är bäst! Jag går först! Jag sitter bäst! Jag ligger bäst! Jag åker bäst! Jag äter bäst! Jag ska bli kliad bäst! Och om Jonna, Ronja, Bolla, Tilda eller Bina glömmer hur det är så är jag också bäst på att påminna dem. 
Att jag äter bäst är säkert, jag har också ätit oftast. Jag började klockan halv fem varje morgon och sen åt jag åtta gånger om dagen de första fem dagarna efter att de släppt mig ur fångenskapen i Öjebyn. Sen blev det fem gånger och till varje måltid serverades en stor del leverpastej. Jag har nämligen upptäckt något jag inte visste tidigare. Leverpastej är faktiskt godare än både kyckling- och lax-filé. Det kommer kanske inte upp till älgfilé-klass men det är bra nära. Jag är nog inne på min sjätte burk leverpastej nu fast det har blivit snålare tilldelning. Matte pikade mig för att jag är tjock senast vi sågs. Jag väger nog mer än vad jag någonsin gjort. 12 kilo, det är lite mer än de 9,4 jag vägde när jag åkte hem för snart tre veckor sedan. Men då var jag nog lite väl anorektisk.
  


I stort sett ser jag ut som mitt vanliga vackra jag om det inte varit för att min mage är lite hårlös efter operationen. Dessutom gillar jag inte att exponera mina ädlare delar så mycket heller, jag längtar till pälsen vuxit ut där. Det kanske är lite drastiskt att tänka på peruk eller tupé men det skulle nog behövas om det blir kallt. I söndags följde jag med ut i båten och då fick jag låna Bollas tröja. Tyvärr är den avsedd för en tjej så det blev ett litet missöde när jag lyfte på benet. Det fick gammelmatte att slå på stort och köpa ett riktigt snyggt täcke som jag kan ha på mig tills jag är helt friskskriven och bepälsad igen och det funkar att pinka i! Jag blev faktiskt ännu mera bäst när jag fick på mig täcket, det var så snyggt.




Gammelhusse har fyllt år igen och tänka sig han var mycket piggare och fräschare på sin femtioförsta födelsedag än på sin femtionde. Jag undrar hur det kan komma sig? Han har ju inte blivit yngre på ett år. Det var i alla fall inget fel på grädden som täckte tårtan. Jag provsmakade den lite när vi var ute och eldade och stekte souvas. Jag hade en yllefilt med mig och i den låg jag inlindad vid elden medan matte och Malin jagade tillsammans med mamma. Hon har nyss blivit halvt friskskriven efter en månads koppeltvång för hälta. Matte tycker att vi är alldeles för få, vi finnspetsar. Två sjukskrivna och en valp räcker inte på långa vägar. Gammelmatte har till och med jagat med Ronja, lapphund, som hon är. Hon skällde både en tjäderhöna och en tupp men hon har inget vidare sök.

 

Jag har varit på återbesök och mina lungor både ser bra ut och låter bra nu, sa veterinären
Linda-Marie som jag träffade. Ja, jag träffade en massa snälla människor som tagit hand om mig och alla såg lika glada ut när de såg mig. Jag fick beröm för min vikt och för att jag inte var riktigt lika passiv och lätthanterad som tidigare. De påstod att jag var mer lik en finnspets nu. Nån sa till och med att jag inte gick att känna igen. Är det verkligen Frode? Det var så kul och det bästa var att jag fick åka hem igen och jag hoppas att jag inte behöver tillbaks på ett tag.

Jag har också planer på att starta en förening.
Frodes lungsjukeförening ska den heta.
Funderar på om jag ska ta emot andra sjukdomar också. Kan det räknas om man vårdats på hjärt-IVA? Även om det var efter en minisk-operation. I så fall har jag fyra och en halv medlem redan.
Jag själv så klart. Sex dagar på djursjukhus för lunginflammation är helt godkänt.
Mattes morfar. Punkterad lunga och ambulanshelikopter är klart kvalificerande. Frågan är om det inte vinner?
Mattes mormor. Lunginflammation och intravenöst antibiotika i sex dagar, funkar bra.
Gammelhusse. Ambulans och en natt på hjärt-IVA, det får väl duga.
Sen är det den halva medlemmen: Gammelmatte, hon har sin astma, fast inga nätter på sjukhus så då blir hon bara halv medlem.
Gammelmatte säger att det räcker med fyra och en halv medlemmar i min förening, hon vill inte att det ska bli fler men om det kniper får jag väl sänka inträdeskraven.

Bästa hälsningar Frode

…för Frodes blogg och Frode själv.

Den här gången är det inte Frode som bloggar, han ligger i sjuksängen och blir förhoppningsvis piggare och piggare. Han är så mager att man nästan kan se rakt igenom honom.

Det hela började för knappt två veckor sen med vad som verkade vara en oförarglig magsjuka, som hundar drabbas lite då och då. Magen lugnade snabbt ner sig men Frode blev inte piggare utan verkade allt hängigare och hängigare. Förra fredagen åkte jag och Malin ner till Piteå med Frode som då var i så dålig form att han låg i mitt knä och väntade på sin tur att gå in till veterinären. Han hade drygt 40 graders feber och jag fick så klart mycket dåligt samvete för att det tagit så lång tid att förstå hur dålig Frode var. Efter röntgen och blodprovstagning som inte visade på något särskilt fick Malin och jag åka hem och lämna Frode på Djursjukhuset.

Under lördag och söndag gjordes fler undersökningar och han fick antibiotika utan att det blev någon förbättring. På måndag gjordes en buköppning för att se om det möjligtvis satt fast något i tarmen som inte syntes på kontraströntgen eller om det i allra värsta fall var någon form av cancer, men operationen visade inget av detta.

Sen har hela veckan känts som ett avsnitt av House där möjliga diagnoser och olika undersökningar avlöst varandra. Naturligtvis har jag suttit i timmar framför datorn och surfat och vet nu allt om symptomen på en massa konstiga House-sjukdomar som hundar också kan drabbas av. Och någonstans mitt i detta låg vår lille Frode och mådde dåligt.

Det har verkligen varit en berg- och dalbana av hopp och förtvivlan, där man varje dag har väntat på att antingen få goda nyheter eller besked om att det inte fanns något mer att göra än att avsluta lidandet. I onsdags gjordes en ny lungröntgen och då syntes det klart att det handlade om en lunginflammation som tydligen var av den envisare och mer svårdiagnostiserade sorten (lunginflammation var på tal redan på söndagen). En låg dos av cortison sattes då in och på torsdag förmiddag ringde en av de tre veterinärer som behandlat Frode och sa att hon hade goda nyheter. Febern hade gått ner och crp-värdet, som är ett mått på ”graden av infektion” hade äntligen sjunkit. Dessutom hade han frivilligt ätit leverpastej och några kulor torrfoder. Vi var alltså välkomna att hämta vår sjukling på eftermiddagen.

När vi stod i väntrummet och Frode kom gående mager och eländig med tratt runt halsen och blev så glad kändes det otroligt härligt. Han hade en hel del att säga om vad som hänt den senaste veckan. Jag tror också att han försökte varna oss för att stanna för länge. Tror han sa att det var bäst att ge sig av innan någon skulle spärra in oss i en bur och börja stickas och göra andra dumma saker.

På väg hem åt han några små bitar av hamburgare och även lite kyckling. När vi var nästan hemma hörde vi konstiga ljud från baksätet, det var Frode som höll på att servera sig mer kyckling. Att man kan bli så glad över att man har en mattjuv, det brukar ju oftast ge motsatt reaktion.

 Frode äter ungefär varannan timme nu och det är bara godsaker som serveras, så nu blir han än mer ”lagrann” som vi säger här i Arjeplog.
Lagrann, uttalas med ett med ett långt a i början och kort i mitten som i ordet rann. Det betyder att man är riktigt bortskämd och att bara det bästa duger. Till exempel fet ost med Bregott på, leverpastej, kokt renkött, hemlagad valpmat och Klass hundfoder. Jag måste nog steka en tjäder också, så han får äta det med. Han väger ungefär lika mycket som Bina, som är en fem månaders valp, så det behövs många kalorier för att återställa det som försvunnit under sjukdomen.

Idag bar han i alla fall hem en pinne som han hittade och det är nog Frodes bästa pinne efter vad jag tycker. Det är bara att hoppas att allt fortsätter på detta sätt och inget tillstöter.

Tur att det finns duktiga veterinärer och försäkringar som betalar och nästa år blir det att ändra till dubbel veterinärvårdsförsäkring för våra hundar, det är helt säkert.

 Om någon vecka kanske Frode vill ge sin version av det som hänt, han har säkert en annan syn på händelserna än vad jag har.

/Elisabet

Sist jag skrev så klagade jag ju på mina jaktkamrater men jag är glad över att kunna säga att de skärpt sig och utfört sin del av jobbet hyfsat bra. Sen har gammelmatte envisats med att jaga med filmkameran ett par gånger också, och då blir det ju inget fällt vilt. Om man nu inte har en James Bond-kamera förståss.




Jag är också glad och stolt över att mina småbröder börjat skälla fågel så smått. Både Hellner (Arrax) och Ferry har haft tur och fått fågel i backen. Jag önskar dem alla fortsatt lycka till.

Gammelhusse har varit ute med Seidi, älghund, och jagat storvilt och nog ser den stor ut älgtjuren, där den ligger. Varje stek vägde 43 kilo så det var en riktigt stor älg, den andra 18-taggaren som gammelhusse skjutit. Den förra hade ett guldhorn som ligger i badkaret i källaren, inte precis någon hedersplats. 



Den här hösten har mest bjudit på regn och åter regn, men ibland har solen faktiskt lyst på mig. Här sitter jag och väntar på att renskaven ska bli färdigstekt så jag kan få smaka. Vi kan ju bara hoppas på att det slutar komma nederbörd snart för annars kommer vi nog att snöa över vad det lider. Den första snön har faktiskt redan kommit men det mesta har tinat bort.



Det är oklart om Bina förstått att hon är en fågelhund. Hon tror nog att hon är någon form av sork och lämmelhund för hon är ganska ivrig på att jaga under stubbar och liknande. Hon har nog inte fattat att man måste lyfta blicken för att se det som verkligen är av intresse för en riktig finnspets.
Det är fortfarande massor med lämmel i skogen och de är ju så roliga när de skäller tillbaks. Jag träffade en lämmel hemma hos mattes mormor och morfar för två veckor sen. Det var en riktig galen typ som hoppade högt för att bita mig i nosen. Jag tittade på den i nån minut och sen lät jag den gå, det är inte värt besväret att bry sig. Tala om att lämlar har storhetsvansinne.



Helgen som gick var jag på jaktprov. På lördagen sprang jag på som vanligt men på söndagen var jag inte i nån form, det gick verkligen tungt. Jag kräktes i bilen på väg hem och nu mår jag pyton, orkar knappt gå ut för att kissa. Jag hoppas att det känns bättre snart annars blir det nog besök hon den snälla veterinären, Stella, som fixade min öroninflammation tidigare i höst.
Jag hoppas att jag är på benen till helgen för då kommer både matte och Malin hem för att följa mig till skogen.

Jag ska säga det nu på en gång.
Jag har offrat till Oden i hopp om att han ska skicka bort sina korpar från mig. Flera fjällämlar har jag dödat och lämnat som offer i skogen, så nu hoppas jag att det vänder och jag börjar få utdelning på mitt slit med jakten. I drygt två veckor har korparna seglat över mig i skogen och kraxat olycksbådande och det är inte mycket som har gått som det ska.



Det började jättebra. Redan den 26 augusti föll den första fågeln som jag skällde, det var Malin som höll i bössan och det var nog tur. Hon verkar bättre på det än sin mamma och syster om man säger. Jag kan inte säga hur glad jag blir när det smäller och fågeln ramlar ner. Det är inte lika kul när nån skjuter och fågeln flyger sin väg utan att så mycket som ett dun dalar ner, det ger mer ont i magen av ilska och besvikelse.



I slutet av augusti var det riktigt fint väder med fina förhållanden och jag jobbade på med att söka och skälla fågel bara för att gammelmatte skulle kunna skrämma dem för mig eller matte bomma på dem. Ett jaktprov hann jag också med och där är ju själva idén att fågeln ska skrämmas på flykten. Nästa helg blir det mer jaktprov så då får jag också acceptera att det inte blir någon fågel för mig men annars hoppas jag att förbannelsen är bruten nu.






Jag har sett väldigt många uggel-fåglar när jag sprungit runt i skogen. En av dem trodde att min svans var något jaktbart och gjorde flera utfall mot den. Tur att ugglan inte var större än en orrhöna så min svans skulle nog ha klarat sig även om ugglan verkligen anfallit på riktigt.



Däremot blev jag rädd om både svansen och hela mig när jag hittade såna här korvar i skogen. Jag fick björnfrossa och stora skälvan. Jag måste erkänna att jag såg björnar över allt den dagen, en utväxt på en gran såg precis ut som en, tyckte jag. Det var lite genant när jag förstod att jag haft ståndskall på en vril men man kan inte vara nog försiktig med så dåliga skyttar som dessutom har fel typ av vapen med sig. Vem ska försvara vem?



I lördags gjorde vi en långtur. Jag sprang nästan fyra mil säger Garmin Astron, och gammelmatte och matte gick ungefär en mil. När jag hittade ett par tjäderhönor flög oturskorparna kraxande över mitt huvud. Inte bara i symbolisk utan också "in real life". Det var då jag förstod hur allt hänger ihop, att är någon som inte vill mig väl.
Jag skällde i alla fall en av fåglarna efter bästa förmåga både länge och väl. Matte som stod helt fel när fågeln flög upp kunde bara stå stilla och se hur gammelmatte satte fingret på avtryckaren lite för tidigt och skottet small och fågeln flög.
Efter det styrkte jag mig med nudlar och kyckling för att orka springa vidare. Jag hittade flera fåglar till och skällde på två av dem bara för att se dem skrämmas på flykten, hur kul är det?



När vi kom till mattes mormor och morfar på kvällen fick vi höra att mamma, Jonna, inte synts till på hela dan. Det är inte särskilt ovanligt eftersom hon är galen i att skälla ekorrar som terapi när hon är ledig från fågeljakten. Gammelmatte som hämtat Jonna förr och vet att det brukar behövas mutor för att hon ska komma, tog matskålen i ena handen och kopplet i andra handen och gick de trehundra metrarna till ståndskallet. När hon kom fram till trädet tittade en yrvaken tjäderhöna upp ur en gren. Det blev en snabb reträtt tillbaks till huset för att skicka ut matte med gevär för att skjuta fågeln som Jonna skällt så länge att hon inte hade någon röst kvar. Jag tror att det var en lycklig hund som till sist fick sin fågel efter flera timmars skall.
 


Igår efter att gammelmatte bommat på ytterligare en fågel,en  tjädertupp som jag skällde tjugo minuter denna gång, så var det mattes tur att hålla i bössan. Jag hade hittat ytterligare en tupp som satt i toppen på en martall och jag skällde med en dåres envishet och när det äntligen small så föll faktiskt fågeln till marken.



Det var en ungtupp som vi fick och både jag och matte var så glada. Jag hoppas att detta innebär att oturskorparna lämanr mig i fred hädanefter. Annars är jag verklign nöjd med min egen insats denna helg. Jag har hittat ett femtontal fåglar och skällt långa skall på sju av dem, att jag sen omges av mindre dugliga jaktkamrater är väl något jag får leva med. Jag får ju i alla fall jaga!



Skitjakt på er allihop/ Frode

Jag har haft en härlig sommar, åtminstone stundtals, solen har lyst, vattnet är varmt och det finns nästan inga mygg som bits. Matte har varit ledig i åtta veckor, men snart åker hon visst iväg på en rundresa i norra Sverige för att titta på växter och djur.

Början av semestern var rätt bra, jag fick leva lyxliv i husvagnen.
Det serverades frukost på sängen, så som det bör när man har semester på ett bättre ställe.



Vi var i Jämtland och tittade på blommor. Matte håller på med ett Herbarium, det vill säga en massa torrt hö som ligger och skräpar överallt. Sen ska allt klistras på papper och läggas i en låda, vilket slöseri med tid. Lite kul var i alla fall själva blomplockandet. Den här blomman fick vi inte plocka, den fick man bara ta kort på och titta på där den stod.



Jag fick se en del spännande saker. En del var nästan för spännande. Både Ristafallet och Sveriges högsta vattenfall, Tännforsen, som jag inte hade den minsta lust att falla i. Jag gillar stilla tjärnar betydligt bättre eller små vattenpölar som man kan bada i. Oväsendet vid Tännforsen var öronbedövande och jag gick mer än gärna närmsta vägen tillbaks till bilen i sällskap med halta gammelhusse.



Storulvåns fjällstation var mycket bättre. Där kunde man vandra med fötterna tryggt på marken och titta på djur- och växt-livet i Jämtlandsfjällen, ingen risk för att man skulle ramla i nån galen fors där. Lite fjällämlar, fjällväxter och småfåglar var vad jag såg där.



Till kategorin onödigt spännande vill jag även lägga Vallsundsbron som jag gick över en kväll. Ett stup på ena sidan och en massa bilar på den andra. Lång var den också, betydligt längre än Verkströmsbron här i Arjeplog. Den såg ut att nå ändå upp till himlen när man började gå men vi kom ner igen på andra sidan, välbehållna.



Sen gick det utför med skrämmande fart; Vi fick med en fripassagerare på vägen hem, en liten ettrig sak, nästan lika hemsk som mina bröder. Den enda förmildrande omständigheten är att hon är tjej och kommer förhoppningsvis att växa upp och bli mindre irriterande då.
Jag har hört att det är meningen att hon ska bo i Umeå sen och det ska bli rätt skönt att bli av med henne även om hon ska bo med min matte.



Lite utställningar har jag även hunnit med, bland annat i Piteå.
Som vanligt var det grillkväll där efter utställningen. Som sex små negerpojkar satt de runt långbordet som var väldigt kort i år. Vi hundar var fler än medföljande mattar och husse. Det var beaglarna, Tessie, Molly och Aya, dvärgschnauzervalpen, Gimli, lapphundarna, Mikko och Ronja och finnspetsarna, Jonna och Bina. Sen var ju jag där också, och förgyllde tillställningen med min närvaro. Nästa år hoppas jag att det blir fler deltagare vid grillen så det blir som förr.



Efter allt husvagnsliv blev det dags för riktig semester för en hund. Båtliv, fiske, hjortronplockning och märkning av skifteslinjer har jag roat mig med.

'

Det visade sig tyvärr att det är farligt att vistas i skogen. Det finns ilskna lämmel-lymlar där och vassa tänder har de också. Inte är de rädda för att använda dem heller. Jag råkade sticka nosen för nära en av dem och höll på att förlora en del av min vackra nos. Som tur är sitter den kvar även om det blödde rejält från den.



Matte har fiskat och fått fina fiskar, både harr och abborre. Jag tycker att det spännande, att se hur fisken kämpar och far.



Men mest spännande var det när matte fick en gädda. Jag satt och tittade på hela tiden och skällde lite för att hjälpa till, det borde väl vara samma sak med gäddor som med tjädrar tycker jag.
Sen släppte de gäddan, så den simmar vidare i Uddjaurs vatten.



Så här gör gammelmatte när hon fiskar. Kliver i sjön med både byxor och skor på sig. Hon gillar att undersöka det faktum att inget vatten läcker ut ur kängorna, minst en gång varje år. Att det sen tar två dagar att torka skorna verkar inte bekymra henne nämnvärt.



Ronja har löpt och jag har löpt efter henne. Tyvärr sprang hon ifrån mig denna gång också. Jag är fortfarande inne på att göra finska lappspetsar men jag blir hela tiden motarbetad av min omgivning. Jag ska göra ett nytt försök om sex månader men jag är rädd för att jag får konkurrens av Mikko då.



Jag har fått ett kärleksbrev/vykort. Det var från "min egen Nessie" som varit på utställning i Danmark och badat i havet vid Skagen. Undrar om jag ska till Skagen någon gång.....

Nu är snart hösten här och den härliga fågeljakten och då är semestern slut, då börjar allvaret.
Jag längtar!
Frode

Det började med ett riktigt uppsving, först flyttade mina bröder och sen blev jag championjon.
Kungschampinjon, tror jag till och med att det var. Inte var det då nån skogschampinjon, det borde man väl bli på jaktprov.
Vi var hem till matte i Umeå och sen for vi till Vännäs där jag träffade en gullig tant som tyckte att jag var en snygg hund med vacker päls. Det var flera andra snygga hundar där också så jag blev bara fyra men det räckte så bra med det. Vann gjorde mammas lillebror Fort Hjort Jeppe och jag blev riktigt avundsjuk när jag såg hans stiliga huvud som nog var ett nummer grövre än mitt.



Sen kom den första svackan, den stod gammelmatte för. I ett anfall av sinnesförvirring betalade hon en massa pengar för att någon skulle göra henne blind och sängliggande. Jag var tvungen att ta hand om henne i flera dagar där hon låg i sängen och såg död ut. Hon har haft glasögon sen hon var en valp och nu har hon fått för sig att hon ska slippa dem. Efter vad jag har sett stämmer inte det, nu vimlar huset av läsglasögon och solglasögon i alla former.  Fast hon påstår att hon ser bättre än tidigare, men jag undrar.

Efter det var det uppåt igen, Jag och matte visade upp oss i Gällivare och vi var så vackra att vi vann. Jag fick särskilt beröm för min svansföring som var alldeles utmärkt. Hur mattes svansföring var vet jag inte men den var säkert bra. Det var på tiden att matte tog kopplet, hon har oftast lämnat det till gammelmatte för att hon blir så nervös säger hon.



Det finns väl inget att vara nervös över tycker jag. Antingen så springer jag eller också så vägrar jag, det bara är så och det får hon finna sig i. Det är helt beroende på vem som gått före mig om det är en snygg tjej som luktar gott så måste jag få chansen att lukta eller hur? Det är bara naturligt. 

Svacka nummer två är djup och pågående. Gammelhusse har haft problem med knäet hela våren och i onsdags skulle han laga det och det höll på att gå illa. I stället för fram och tillbaks till Piteå så fick jag sova över i Piteå i en stuga medans gammelhusse låg på IVA med en massa sladdar och slangar och det var inte planerat. Jag hade inte ens packat det viktigaste för att övernatta, men det gick i alla fall. Dagen efter fick vi åka hem och gammelhusse är visserligen vaken och sitter upp men han är ingenting för Lidingöloppet om man säger. Jag hoppas att han får upp farten till i höst annars är det illa.
Dessutom har jag fått en hint om att svackan kommer att fördjupas inom den närmsta tiden men det får ni väl höra mer om sen.
Frode

Jag är så lättad, mitt liv är helt normalt igen. Efter att ha levat som en eremit i två månader så kan jag äntligen bre ut mig som jag vill. Inga småbröder som tar upp plats och stjäl uppmärksamhet från mig längre. De har äntligen flyttat! Först ut ur huset var Hellner och sen flyttade de en efter en.




Det är med en stor lättnad jag har sett dem åka sin väg till sina nya familjer. Jag vill gärna träffa dem sen när de blivit lite större och jag kan leka med dem för jag gillar andra hundar som inte är så små.
Tyvärr har jag hört rykten om att det är en kortvarig frid och att det snart kommer en ny valp flyttande. Det lär vara en tjej i alla fall och tjejer gillar jag ju, men jag är rädd för att hon är en jobbig liten skit till att börja med.



För några veckor sedan var jag till Piteå på utställning. Det var en riktigt rolig dag.
Gammelmatte, Malin och jag åkte iväg från röran i huset tidigt på morgonen. När vi kom fram till Piteå fick jag min första roliga överraskning; matte gick där efter vägen, kanske hon gått hela vägen från Umeå, vad vet jag. (I går såg Malin på Google maps att det tar 3 dagar och 18 timmar att gå till Östersund, jag undrar om någon på det företaget är beredda att försöka sig på det.) När vi kom fram till utställningen såg allt ut som vanligt, lika sandigt, trångt och trevligt som det brukar vara.
Ronja och Malin började med att springa runt och sen var det min tur att springa och det gjorde jag så bra som jag kunde. Tanten som dömde tyckte inte om hundar som skällde så jag fick jobba hårt för att inte göra små glädjevoff.
Jag är jättenöjd, jag fick flera fina rosetter, både en rosa, en gul och blå och en som var grön och vit. Nu är jag nästan champinjon, det fattas bara en rosa rosett nu.
På söndag ska jag till Vännäs, men gammelmatte tror att jag ska förbereda mig på ett gult kort i stället för en rosa rosett. Och vad innebär ett gult kort? Utvisning? Varning? Vi får se på söndag.



I söndags var vi ute och njöt att av livet, i alla fall gjorde jag det. En eld, lite korv, en sork, en bäck att bada i och en stor fin pinne. Vad annat kan en hund begära så här i början av sommaren. Jag gillar picknickar i skogen vilken årstid det än är.



På kvällen hjälpte jag gammelmatte med hennes senaste projekt av modellen byta ut det som fungerar till något liknande i annan färg. Hon har fått för sig att det inte är snyggt med vinröda dynor i husvagnen, utan att det är ljusbruna blommor som gäller. Alltså svämmar huset över av tyg och madrasser. För min del kan jag lika bra ligga på tyget naturellt, utan att klippa sönder det och sy ihop det igen, men det duger inte till gammelmatte. Risken finns att vi inte har någon husvagn kvar när vi ska till Gällivare om en vecka. Eller ännu värre när vi åker till Trondheim. Jag vill inte bo i tält på en åker ännu ett år. Det luktade faktiskt koskit hela natten då.



Gammelhusse såg något spännande igår. Han såg en massa blivande tjädrar ute på ett hygge. Jag håller klorna för att de kläcks alla nio och att de får växa upp till fina fåglar till hösten. Just nu behövs väl knappt en höna för att ruva äggen. Det är nämligen varmt!   



Häggen blommar nu, här kan vi annars vara tvugna att driva fram löv på björkkvistar för att pynta med till skolavslutningen. Så här såg det ut för ett år sedan då Malin och Caroline tog studenten. Små muslöv på björkarna vid kyrkan. I år är det full sommar och 25 grader varmt.
Det är Eriks tur att ta studenten i morgon. Grattis och lycka till säger jag och jag hoppas att du hälsar på mig någon gång då och då
/ Frode

Mitt livsutrymme är numer reducerat till ett minimum. Råttgänget har tagit över totalt, de är överallt, de tar mina saker och människor som tidigare brytt sig mest om mig ser mig knappt längre. I och för sig kan det bero på att jag ligger gömd under sängen så att inte råttgänget ska hitta mig och ta mig och övermanna mig som de gör med Ronja. Jag har ju sett hur hon brukar ligga och kippa efter andan, med alla fyra över hela sig.
Det är kanske orättvist att kalla dem för råttor numer. Jag måste godkänna att de allt mer börjar likna mig, fast utan min skönhet vill säga. Om jag tittar lite på dem i smyg så blir jag allt lite stolt över mina bröder och jag ser fram emot att de blir lite större så att vi kan umgås på lika villkor. Om jag får träffa dem när de blir större vill säga, jag har hört talas om att de bara ska stanna två veckor till ungefär.




I förra veckan fick Ferry och Malin för sig att de skulle blogga, det var tur att Ferrys tekniska kunskaper inte räckte för detta. Han bara kollade på hemsidan och såg på bilder av sig själv.



Nästa helg drar utställningssäsongen i gång för min del. Då åker jag till Piteå och börjar jakten på cert för att bli champinjon som mamma. Sen ska jag till Vännäs, Gällivare, Trondheim och sen tillbaks till Piteå igen. Efter det är det bara en månad kvar till fågeljakten börjar och därmed jakten på jaktmeriter.
Ja ni hör, mitt liv är en jakt hela tiden. På lugn och ro, på rätten att umgås med mina vänner, på rätten till mina leksaker, på cert och på jaktmeriter. Jag kommer nog att bli utbränd tror jag.
Frode