In i och ut ur garderoben

Jag har ett problem, jag har blivit uppmanad "att komma ut ur garderoben och erkänna". Vad menas med det om jag får fråga. Det förekommer, har jag fått höra, att olika personer kommer ut ur garderoben och det gör det hela bara mer obegripligt tycker jag. Sitter det folk i alla garderober och gömmer sig? Och vilka skumma saker har de i såna fall för sig där? För att kunna komma ut ur garderoben måste man väl först gå in i den, förutsätter jag. I mattes garderob är det trångt, jag får inte plats med mer än hälften av mig som ni kan se.



Men eftersom hon har saker där som jag gillar så klämmer jag in mig i alla fall.
I garderoben finns min Waboba-boll och den får jag bara använda vid högtidliga tillfällen. Vilket enligt min åsikt bör vara ungefär jämt jag vill!



Men nu kommer vi till den känsliga sak som jag blivit uppmanad att komma ut ur garderoben och erkänna.
Jag har en last som jag inte kan hjälpa. När jag ser en fot blir jag alldeles till mig, jag gör vad som helst för att bli kliad av en fot. I alla fall om det är en trevlig nytvättad fot som luktar gott. Svettiga fötter gillar jag inte lika bra.
I bland ger jag presenter till fötter. Jag brukar lägga min gröna krokodil på gammelmattes fötter när hon ligger i soffan och dinglar med bena över kanten. Jag vet inte om fötterna blir glada av det, de brukar skaka till, så krokodilen far iväg och då brukar jag hämta den och lägga tillbaks den direkt. Jag antar att det finns saker som är värre än att älska fötter men nu mina vänner vet ni vad min stora last här i världen är.



Annars har vi mycket vinter här ännu. Det är gott om lössnö och jag gillar allt man kan göra i snö. Jag brukar hämta pinnar till exempel, bara någon har vänligheten att kasta iväg dem åt mig. Sen gör Ronja vad hon kan för att stjäla pinnen av mig.



Vi har mycket skoj ihop, Ronja och jag. Sen Misa flyttat så har Ronja verkligen blivit min bästa vän. Vi gör nästan allting tillsammans.

,

I veckan har Malin haft sportlov och hon fick för sig att hon skulle åka skidor med oss tre draghundar. Ja, jag räknar inte Helga som en draghund precis. Hon är en gammal tant som gör allt förskräckligt långsamt tycker jag. Lite rädd för henne är jag också, hon liknar en gammal sträng fröken som tycker att såna som jag ska sitta stilla och inte synas och höras.
Nå, det var en parantes, nu ska jag berätta om Malin och skidorna. Malin åker mest slalom (eller störtlopp misstänker jag) så hon tyckte väl att en liten nerförsbacke med löparskidor var en peace of cake. Men det är nog enklare att få stopp på ett par slalomskidor i en pistad backe än att få stopp på tre hundar och ett par löparskidor på ett skoterspår. I synnerhet om allting befinner sig i mitten av Öbergets lutning, på väg nerför. I slutet av skoterspåret befann sig dessutom en trafikerad väg där det susar förbi en och annan bil, vars förare sannolikt inte är beredda på att bli omkörda av ett draghundsekipage, så att få stopp på framfarten var ett måste. Lösningen blev att vika av skoterspåret och ut i lössnön och där tog det stopp. Direkt som ni ser. Tur att det finns kamera i mobiltelefonen så att allt går att föreviga.