Lidingöloppet och annat trist
Tror egentligen inte att hotellsemester är min grej. Visserligen fick jag hälsa på matte hemma hos henne i Umeå. Två gånger till och med (på väg bort och hem). Hon bjöd på tacos och eftersom hon har det ganska trångt så går det bra att sitta i soffan och kolla in allt som finns på bordet, ungefär som att bo i husvagn alltså.
Annars var inte resan nån höjdare för min del, men en riktig höjdare fick jag se i alla fall i Stockholm.
Ni kan inte tro så höga hus det finns där.
Tur att man inte är en kissnödig liten valp och måste bo på översta våningen i den villan.
Stor del av tiden vi var borta fick jag sitta i bilen, inte fick jag gå och titta på gamla båtar eller uppstoppade tjädrar heller. Gammelmatte tror att det skulle ha blivit liv i luckan om jag fått lov att gå på Naturhistoriska riksmuseet, fast jag vet inte om jag skulle våga eftersom det lär finnas björn där.
På lördag var det evigt promenerande och det var ju klart bättre än att sitta i bilen. Gammelmattes fötter glödde efter att ha vandrat runt på Lidingön. Först skulle man gå till starten och sen tillbaks och sen var det att gå till målet och tillbaka igen. Vi var nästan de enda hundarna på plats men det var desto fler männinskor. Tror inte jag sett så mycket folk någon gång förrut och de som pratade med oss tyckte Ronja var sötast och det var ju också trist.
Sen bar det i väg till Åland och då blev bilen konstigare än vad den brukar vara. Gammelmatte och gammelhusse lämnade oss och sen började det bullra och skaka och gunga. Tur att det bara höll på i två timmar, hade det varit längre så hade nog Ronja blitt spysjuk, hon som bara kräktes i bilen när hon var liten.
Den där utställningen var också trist, inga rosetter fick jag och sen blev det mera gungande i bilen, trist!
Tack och lov så kom vi hem tillslut och kunde vila ut oss efter resan och det var inte trist.
Trist är det också att gammelmatte bara skjuter fågel tillsammans med mamma. Hon tycker mamma sköter sig så bra i år och gör det mesta rätt. Få se hur hon sköter sig nästa helg då vi ska på jaktprov, då kanske hon får fnatt och börjar skälla på lavskrikor istallet, ha ha.
Förra helgen jagade jag med både matte, gammelmatte och Malin. Någon fågel såg vi inte i skogen. Det var inget flyt alls, trots att jag blivit försedd med Garmin Astropejl och allstå var en riktig high tech-hund. Det är en stor miss att det är jag som är uppkopplad mot en satellit, det borde så klart vara tjädertupparna som är det.
I såna fall skulle vi ha sett vilken gäng som satt på vägen och gonade sig i solen långt bort från rätt jaktområde.
