Hösten är här med oturskorpar som kraxar där jag går

Jag ska säga det nu på en gång.
Jag har offrat till Oden i hopp om att han ska skicka bort sina korpar från mig. Flera fjällämlar har jag dödat och lämnat som offer i skogen, så nu hoppas jag att det vänder och jag börjar få utdelning på mitt slit med jakten. I drygt två veckor har korparna seglat över mig i skogen och kraxat olycksbådande och det är inte mycket som har gått som det ska.



Det började jättebra. Redan den 26 augusti föll den första fågeln som jag skällde, det var Malin som höll i bössan och det var nog tur. Hon verkar bättre på det än sin mamma och syster om man säger. Jag kan inte säga hur glad jag blir när det smäller och fågeln ramlar ner. Det är inte lika kul när nån skjuter och fågeln flyger sin väg utan att så mycket som ett dun dalar ner, det ger mer ont i magen av ilska och besvikelse.



I slutet av augusti var det riktigt fint väder med fina förhållanden och jag jobbade på med att söka och skälla fågel bara för att gammelmatte skulle kunna skrämma dem för mig eller matte bomma på dem. Ett jaktprov hann jag också med och där är ju själva idén att fågeln ska skrämmas på flykten. Nästa helg blir det mer jaktprov så då får jag också acceptera att det inte blir någon fågel för mig men annars hoppas jag att förbannelsen är bruten nu.






Jag har sett väldigt många uggel-fåglar när jag sprungit runt i skogen. En av dem trodde att min svans var något jaktbart och gjorde flera utfall mot den. Tur att ugglan inte var större än en orrhöna så min svans skulle nog ha klarat sig även om ugglan verkligen anfallit på riktigt.



Däremot blev jag rädd om både svansen och hela mig när jag hittade såna här korvar i skogen. Jag fick björnfrossa och stora skälvan. Jag måste erkänna att jag såg björnar över allt den dagen, en utväxt på en gran såg precis ut som en, tyckte jag. Det var lite genant när jag förstod att jag haft ståndskall på en vril men man kan inte vara nog försiktig med så dåliga skyttar som dessutom har fel typ av vapen med sig. Vem ska försvara vem?



I lördags gjorde vi en långtur. Jag sprang nästan fyra mil säger Garmin Astron, och gammelmatte och matte gick ungefär en mil. När jag hittade ett par tjäderhönor flög oturskorparna kraxande över mitt huvud. Inte bara i symbolisk utan också "in real life". Det var då jag förstod hur allt hänger ihop, att är någon som inte vill mig väl.
Jag skällde i alla fall en av fåglarna efter bästa förmåga både länge och väl. Matte som stod helt fel när fågeln flög upp kunde bara stå stilla och se hur gammelmatte satte fingret på avtryckaren lite för tidigt och skottet small och fågeln flög.
Efter det styrkte jag mig med nudlar och kyckling för att orka springa vidare. Jag hittade flera fåglar till och skällde på två av dem bara för att se dem skrämmas på flykten, hur kul är det?



När vi kom till mattes mormor och morfar på kvällen fick vi höra att mamma, Jonna, inte synts till på hela dan. Det är inte särskilt ovanligt eftersom hon är galen i att skälla ekorrar som terapi när hon är ledig från fågeljakten. Gammelmatte som hämtat Jonna förr och vet att det brukar behövas mutor för att hon ska komma, tog matskålen i ena handen och kopplet i andra handen och gick de trehundra metrarna till ståndskallet. När hon kom fram till trädet tittade en yrvaken tjäderhöna upp ur en gren. Det blev en snabb reträtt tillbaks till huset för att skicka ut matte med gevär för att skjuta fågeln som Jonna skällt så länge att hon inte hade någon röst kvar. Jag tror att det var en lycklig hund som till sist fick sin fågel efter flera timmars skall.
 


Igår efter att gammelmatte bommat på ytterligare en fågel,en  tjädertupp som jag skällde tjugo minuter denna gång, så var det mattes tur att hålla i bössan. Jag hade hittat ytterligare en tupp som satt i toppen på en martall och jag skällde med en dåres envishet och när det äntligen small så föll faktiskt fågeln till marken.



Det var en ungtupp som vi fick och både jag och matte var så glada. Jag hoppas att detta innebär att oturskorparna lämanr mig i fred hädanefter. Annars är jag verklign nöjd med min egen insats denna helg. Jag har hittat ett femtontal fåglar och skällt långa skall på sju av dem, att jag sen omges av mindre dugliga jaktkamrater är väl något jag får leva med. Jag får ju i alla fall jaga!



Skitjakt på er allihop/ Frode

Kommentarer
Postat av: Tarro

Jag lider med dig Frode! Så där är det oftast för mig också, man skäller och skäller och sen får man se fågeln flyga iväg... Jättekul att ni fått ner några iaf!

2011-09-12 @ 20:41:08
URL: http://www.silverpilarna.se/ingela
Postat av: Moll'

2011-09-18 @ 07:17:37
Postat av: Molle

Kul kille du Frode....

Jag ser någon fågel då och då, skäller ibland men mest fördjupar jag mig i det överflöd av sork som ilar fram.. husse har tappat vår GPS, imorgon ska en sakletarhund få söka på.. hoppas han den hittar och inte på annat tittar. Hemma bygger husse hundhus åt oss, medan leker vi bredvid i sandhögen.. voff voff va kul !

Molle med familj.

2011-09-18 @ 07:26:27
URL: http://prarieugglan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0