Skrivkramp...

Hej!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, har kramp i tassarna och spända klor.
Kanske jag ska berätta om hur tokigt det kan bli ibland. Gammelhusse villade bort sig i skogen när vi var ute med skidorna. Jag som har lite koll på läget, var på ute rip-spaning efter ett skoterspår när han försvann. Jag tänkte att han kanske gör som man bör göra när man inte hittar, bakspårar sig själv och tar sig tillbaks till bilen och väntar där. Men icke, inte ett spår av gamelhusse vid bilen. Alltså bestämde jag mig för att gå hem och hämta gammelmatte så hon fick följa med och gå skallgång. Det var busenkelt, bara ta vänster vid OK och sen vänster igen vid Harrys. Sen är det bara raka spåret hem. Jag tror gammelmatte blev lite förvånad när jag knackade på dörren och bad om hjälp. Vi körde en sväng med bilen och spanade efter den förlorade skidåkaren men såg inget, men så småningom kom han i alla fall hem och påstod att det var jag som var borta!? Hur tänkte han då?

Jag och gammelmatte åker också skidor tillsammans och vi blir inte borttappade. Vi har det bara trevligt om än lite spännande. Ser ni STOP-skylten? Den sitter där, däför att skoterbron som vi brukar åka över ibland är lite risig och bara trafikeras på egen risk. Jag såg framför mig att en del av den skulle lossna och vi skulle flyta i väg som Tor Heyerdal nerför Vaukaselet. I bästa fall kanske vi skulle komma fram till Myrheden någon gång i juni. Det skulle säkert ha blivit både magert och kallt men kan man leva i en bil i snön i ett par månader så kanske vi också skulle ha klarat det.



Nåväl vi kom över helskinnade.



På en av skidturerna hittade vi en etta utan kök med torrdas. Tror att det var en orre som bott i den. Tänka sig att sitta och skita där man ska sova en hel natt. Fast det värmer väl där bak under en kort tid.
Nej skämt åsido, de är rätt smarta, orrarna och tjädrarna, som gömmer sig under snön som isolerar och döljer dem. Och det är väl klart att de inte kan kliva upp mitt i natten för att gå på toa, då blir de väl rävmat direkt.



När det gäller temat äta eller ätas så var det en liten sparv som blev sparvhöksmat utanför min hundgård. Han satt där helt cool och smaskade i sig middagen innan han flög sin väg. Det finns mycket spännande att se i naturen bara man håller ögonen öppna.



Så mitt råd är, se dig omkring så du inte missar något.
Hälsningar Frode

Hej igen!

Jag har haft en jobbig period som nästan tagit knäcken på mig men nu är det lugnt igen. Alla mina tjejer har löpt och jag har hållits instängd av fientliga styrkor. Jag har jobbat hårt på att bryta mig ut men tyvärr är tassar inte de bästa verktygen till detta. Det är bara att inse jag är ingen MC Gyver... ännu.

Jag har en misstanke om att Mikko har fått tillfälle att ha sitt lilla roliga men jag hoppas att han tänker på att även en pappa kan bli skyldig att ta hand om sina avkommor. Det ska bli ett nöje att skicka ett litet odjur hem till Mikko vad det lider!

En följd av löpandet är att jag upptäckt att även Bina har sina fördelar, tidigare har jag inte sett en enda anledning att ha henne i huset. Maken till hund har jag aldrig träffat på. Hon äter allt! Yllefiltar, kalsonger, skosnören, väggar, strumpor och inälvor från fisk. Det sista hade hon sen den dåliga smaken att kräkas upp i husses säng, där jag brukar ligga!
Sen skäller hon. Hela tiden tycker jag och det stör min sinnesfrid.



Jag har även överlevt min fyraårsdag och den var väldigt lugn, utan raketer och annat smällande, med bara en luftballong som tyst steg upp i den kalla luften. För det var ganska kallt, 27 grader som mest, när vi var på väg till stugan i storskogen. Jag hoppas att mina bröder också haft en bra fyraårsdag. Grattis till er. 



Det är ganska skönt att det börjar bli ljusare, längre dagar så vi får börja åka skidor och röra på oss. Det är också bra att det äntligen blivit några skoterleder uppkörda så vi kommer oss ut i skogen på våra turer, det blir lite tråkigt att se samma postlådor och soptunnor var eviga dag. I år är det väldigt dålig is och det skrämmer mig väldigt mycket. Allt sedan vi satt fast i vattnet på Pieskejaurs is för snart tre år sedan så har jag isskräck. Jag har inte lust att drunkna och jag har inte tänkt göra det heller. Så det krävs mycket för att få mig att gå på fruset vatten om det inte verkar helt säkert. 



I slutet av februari har jag tänkt kolla in hur matte har det i Umeå och bo där i några veckor. Då ska gammelmatte till Sunderbyn för operation och jag hoppas att hon inte blir fullvärdig medlem i min lungsjukeförening efter det, utan att allt går bra. Detta påminner mig om att jag fått ytterligare en medlem som heter Minna, hon är Tildas dotter och hon klarade sig också med nöd och näppe från en lunginflammation i somras. Tur att det finns veterinärer och antibiotika.

Vi hörs vad det lider.
/Frode

RSS 2.0