Hej igen!

Jag har haft en jobbig period som nästan tagit knäcken på mig men nu är det lugnt igen. Alla mina tjejer har löpt och jag har hållits instängd av fientliga styrkor. Jag har jobbat hårt på att bryta mig ut men tyvärr är tassar inte de bästa verktygen till detta. Det är bara att inse jag är ingen MC Gyver... ännu.

Jag har en misstanke om att Mikko har fått tillfälle att ha sitt lilla roliga men jag hoppas att han tänker på att även en pappa kan bli skyldig att ta hand om sina avkommor. Det ska bli ett nöje att skicka ett litet odjur hem till Mikko vad det lider!

En följd av löpandet är att jag upptäckt att även Bina har sina fördelar, tidigare har jag inte sett en enda anledning att ha henne i huset. Maken till hund har jag aldrig träffat på. Hon äter allt! Yllefiltar, kalsonger, skosnören, väggar, strumpor och inälvor från fisk. Det sista hade hon sen den dåliga smaken att kräkas upp i husses säng, där jag brukar ligga!
Sen skäller hon. Hela tiden tycker jag och det stör min sinnesfrid.



Jag har även överlevt min fyraårsdag och den var väldigt lugn, utan raketer och annat smällande, med bara en luftballong som tyst steg upp i den kalla luften. För det var ganska kallt, 27 grader som mest, när vi var på väg till stugan i storskogen. Jag hoppas att mina bröder också haft en bra fyraårsdag. Grattis till er. 



Det är ganska skönt att det börjar bli ljusare, längre dagar så vi får börja åka skidor och röra på oss. Det är också bra att det äntligen blivit några skoterleder uppkörda så vi kommer oss ut i skogen på våra turer, det blir lite tråkigt att se samma postlådor och soptunnor var eviga dag. I år är det väldigt dålig is och det skrämmer mig väldigt mycket. Allt sedan vi satt fast i vattnet på Pieskejaurs is för snart tre år sedan så har jag isskräck. Jag har inte lust att drunkna och jag har inte tänkt göra det heller. Så det krävs mycket för att få mig att gå på fruset vatten om det inte verkar helt säkert. 



I slutet av februari har jag tänkt kolla in hur matte har det i Umeå och bo där i några veckor. Då ska gammelmatte till Sunderbyn för operation och jag hoppas att hon inte blir fullvärdig medlem i min lungsjukeförening efter det, utan att allt går bra. Detta påminner mig om att jag fått ytterligare en medlem som heter Minna, hon är Tildas dotter och hon klarade sig också med nöd och näppe från en lunginflammation i somras. Tur att det finns veterinärer och antibiotika.

Vi hörs vad det lider.
/Frode