Gästblogg från Bina

 
Hej! Frode här

Nu har det gått lite mer än ett år sedan jag var nära döden. Och jag lever! Och mår strålande. Och jag känner att det är viktigt att ta vara på varje dag fullt ut, man vet aldrig vilken som är den sista och det är ju tur.

 

Den bästa tiden på året börjar gå mot sitt slut och vintern kommer allt närmare. Det blir färre och färre jaktdagar och de blir kortare och kortare. Jakten har varit lite konstig i år. Jag har en känsla av att det är orättvist. Att mina fåglar skrämts iväg med motiveringen att de behövs till nästa år och att Binas burits hem var enda en, bara för att hon ska ”jagas in”. Vilket nys! Orättvist är vad det är.

Till på köpet har gammelmatte lovat Bina att gästblogga och det är bara för mig att acceptera.

 

Hej!

Bina här. Jag är en ung dam som bor med mina vänner i Arjeplog. Hit kom jag när jag var ganska liten och mycket söt och ganska busig.

Det är Frodes gammelmatte som är min matte. Hon ville ha en ny hund och det råkade bli jag som fick flytta hem till henne och jag tror hon ångrat sig ett par gånger. Det är mycket som ska upplevas och utforskas när man är valp. Till exempel hur en vägg är konstruerad bakom tapeten, hur en vante smakar, hållfastheten på sandalremmar och vad som egentligen finns inuti en vetevärmare. Jag kan upplysa er som inte vet, att bakom tapeten i vår hall finns spånskivor (ganska tråkiga att tugga på), vantar gör en luddig på tungan, sandalremmar borde förstärkas med lite mer tuggmotstånd och det finns mycket smått och gott i en vetevärmare. Matte tyckte att det blev lite för mycket av smått och gott i sängen efteråt också.

 

 
 
Om jag får säga det själv är jag en mysig hund. Jag älskar att ligga på knä och sitta nära. Inte som Jonna precis. Matte har berättat att när Jonna var en liten valp, brukade Malin stoppa hörselproppar i öronen och sitta med henne i knät. Och Jonna hon skrek och skrek som om hon skulle dö av lite närkontakt, det brukade ta en halvtimme innan hon slappnade av och somnade. Så dumt tycker jag, att vara rädd för att sitta i knät det som är så skönt.
 
 
Jag är min mattes hund från nosen till svansspetsen och jag älskar henne, härifrån till evigheten, eller åtminstone från sängen till soffan och tillbaks igen. Där tillbringar jag mycket tid med att vila mig i form.

Jag gillar när matte jobbar natt. Det innebär att jag får ligga i sängen och sova först hela natten med husse och sedan hela dagen med matte. Det är höjden av lyx. Jag har lärt mig klockan också. Jag vet när den är tre på eftermiddagen och det är dags för matte stiga upp för då säger jag mjau som en katt ungefär.

När jag inte sover tittar jag på liveteve genom fönstret och kommenterar det jag ser med skall. Jag blir beskylld för att ha låg skalltröskel, fattar inte vad de snackar om.

 
Under min första höst jagade jag mest under stubbar och stenar, där vimlade det av fjällämlar och de är roliga att bråka med. De skäller och gormar fast de är så små. En av dem skrämde faktiskt Frode på flykten men det vill han inte erkänna, fast jag såg honom backa och gå därifrån.

Den här hösten har jag fattat att det finns högre stående villebråd. Det är så kul att jaga fågel och jag känner att jag blir allt bättre och bättre på att hitta dem. Tyvärr kan inte det samma sägas om matte. I hennes ålder borde hon väl vara lite mer erfaren och inte fördärva det jag åstadkommit. Visserligen har hon skött sig några gånger men långt ifrån perfekt är hon. Tur att Frodes matte är träffsäker och duktig de gånger hon följt med.

 

 
Den senaste veckan har jag jagat lite för hårt. Det blev lite drygt tre mil och föret var nog inte det bästa. Det gick väl an för matte som har skor men för mig som är barfota blev det lite värre. Jag har sår i mina trampdynor och förfärligt ont. Matte gjorde paket av mina fötter och efter det kändes det lite bättre. Nu hoppas jag på att det ska komma mjuk snö och göra det möjligt för mig att jaga igen.
Hälsningar Bina
 

RSS 2.0