Mitt nya hem

 Jag har haft lite semester med gammelmatte och gammelhusse. Jag fick ju inte följa med på fjälltur och fiska röding men jag har fiskat abbarn i stället. Abborre alltså för alla som inte kan Arjeplogsmål. Jag hade ett styvt jobb som fiskdödare för det nappade bra.
 
 
 Eftersom Abbarn är en sällsynt stickig fisk så gäller det att ha en särskild taktik när men ska döda en,det gäller ett få ett bra grepp om huvudet och sen biter man till snabbt och så är fisken död. Jag brukar hjälpa mattes mormor med dödandet för hon har så svaga, värkande händer så hon orkar inte riktigt göra det själv och hon har inte fattat det där med att man kan bita ihjäl dem. Tror att hon tycker att det verkar äckligt också. 
 
 
Dagen efter vi fiskat så körde vi skoter för att stänga mårdfällorna för säsongen. Ett mårdhuvud var allt som fanns i en ev fällorna. Var resten av mården tagit vägen vet jag inte, kanske den blivit uppäten av en annan mård eller av en järv. Tidigare under vintern hade någon slit loss locket till en av fällorna och ätit upp allt agn och då var det i alla fall en järv som varit framme. Bina fick fnatt när det startade en tjädertupp bredvid skoterspåret. Vi äldre klokare/latare hundar åkte vidare på kälken men hon hoppade av och fick springa hela vägen. Och tuppen...den flög långt bort.
 
 
 Samma helg kan man väl säga att Bina både retade gallfeber på sin matte (min gammelmatte) och gjorde henne glad. Först skällde hon med stor iver en ekorre och lät sig inte stoppas. Det var skare för Bina men inte för gammelmatte. Därför hämtade gammelmatte skidorna, för att jämna ut oddsen så att säga, och få stopp på det idiotiska ekorrskallet. Väl tillbaks i skogen hade Bina flyttat sig ett par hundra meter och hon skällde ännu ivrigare. Med skidor på fötterna var det bara att åka rakt på, och där satt hon, tjäderhönan som förhoppningsvis ska få många kycklingar i sommar. Så Binas aktier steg ett par procentenheter efter att ha varit nära noll en halvtimme tidigare. Vad vore livet utan oss hundar?
 
 
 Lungt och rofyllt!
Middagen skulle intas utan lystna blickar från missundsamma magar! Inget hår i soffan och på kläderna! Inga mystiska fotpår på framsätets skinnklädsel! Ingen liten/stor sandhög under täcket! Ingen gratis fotpeeling när man går barfota på köksgolvet!
Och hur trist som helst! Det är i alla fall vad jag tror.
 
 
 Jag fick följa med Bina på utställning i mitten av april och tyvärr hade ingen anmält mig. Jag som älskar visa upp mig i såna sammanhang, jag fick bara titta på.
Det finns många typer av hundar, mattar och hussar i världen och en del av dem var där. Det fanns ett par pyttesmå, hundar alltså, som nådde mig till knäna ungefär. Några av dem var ilskna och inte så kul att prata med. En annan av de små hade en ruskigt fånig jacka med kapuschong på sig, stackars lilla krake.
Där var också en väldigt vacker Sibirian Huskytjej som jag blev intresserad av, men omständigheterna (ett koppel med matte i andra änden) hindrade mig från att lägga in en stöt. 
 
 
 Bina tyckte nog rätt bra om utställningen, ändå fram till mätstickan som hon inte riktigt kommer sams med. Trams säger jag, det är väl bara att stå stilla tills det hela är över, det dör man inte av. Men Bina är en tramsig hund från nosen till svansen även om hon verkar bli klokare med tiden.
Somliga hundar på utställningen var jättestora och hade massor av päls, de borde bli ännu skitigare än vad jag blir i snösmältningen, stackars dem...
 
 
 För snösmältning har verkligen sina sidor och smuts är en av dem. Jag personligen har inga större problem med den, annat än vad mina människor gör för att avlägsna den. Det finns roligare saker att göra än att tvätta fötterna i tid och otid, men det är bara att gilla läget ifall man vill ligga i soffan.
 
 
 Till sist ska ni få se mitt nya hem.
Jag har fått en ny Bia-bädd som är så fin, och ett litet tak med en blomma på. Det är riktigt bekvämt att ligga här och nu kan jag erkänna att det känns rätt bra att inte bo i en filial till återvinningsgården. 
Jag trivs!
//Frode