Gästblogg från Flisa
Min resa till Danmark.
Hej!
Det jag som är Flisa och om ni inte känner mig så är jag Frodes dotter.
Fast jag är nog mest min mors dotter, vi är samma skrot och korn, vi två och vi låter inte gräset gro under våra fötter som Frode och min bror Ylvis. Ylvis är så trög och långsam att om han inte passar sig så kan det börja växa mossa på honom.
Jag ska berätta om min resa till Danmark och om huruvida det är klokt att åka på semester med fyra finnspetsar och en Kilpi. Första natten sov vi i en stuga någonstans utanför Söderhamn. Då hade vi åkt bil huuur länge som helst och det skulle visa sig att det var bara början på bilåkandet.
Dagen efter åkte vi ännu mer bil och medan matte och husse och Sandra åt lunch i Örebro, så kom en skum tant och satte en lapp på våran bil, fast vi skällde som bara den för att hon skulle låta bli. Parkeringsböter stod det på lappen och tanten hade nästan samma namn som mig, Lappflisa hette hon.
På kvällen kom vi fram till ett kul ställe som var helt översvämmat av kaniner, gissa om vi skällde åt dem. Där mötte vi Mikko och Pentti som också var ute och åkte bil. Vi bodde i en stuga som var ungefär lika stor som en husvagn fast utan hjul. Innan vi åkte från stället var vi och kollade på ett stort hus som kallades Varbergs fästning och det var också kul för där fanns det duvor och åt dem kan man också skälla.
Det här med Varbergs fästning gör mig lite förbryllad. Den fästningen var bokstavligt talat lika stor som ett hus och ändå så letade matte, Malin och Sandra efter fästningar i min päls hela veckan. Ja, i allas pälsar faktiskt och de påstod att jag hade flera fästningar på mig. Det måste vara något som inte stämmer.
Efter att ha åkt ännu mer bil och även hunnit skälla på både duvor och svanar i Köpenhamn så kom vi fram dit vi skulle bo. På något sätt hann vi före Mikko och Pentti som åkt långt i förväg, men hade villat bort sig efter en äkta dansk genväg.
Huset var jättestort och där fick vi alla plats, det fanns minst en säng per hund och ändå fick jag ligga på golvet.
Den andra kvällen åkte vi till Vejle och tittade på andra stora hus och på ännu fler duvor och nu har ni väl förstått vad vi gjorde..... Vi skällde.
På måndagen åkte vi till en öken som heter Römö, utan kameler, men med Islandshästar och flygande drakar. Det var himmelriket! Har aldrig i mitt liv sett så mycket sand. Nu har jag ju inte levt så länge men farmor Jonna sa att hon heller aldrig sett något liknande. Gissa om vi grävde! Vi gjorde stora hål och fyllde sand i allt vi kunde. I skor och ryggsäckar och muggar och kläder och vi ....
...Skällde. Och det gjorde vi också åt våra närmsta grannar som gick utanför huset hela tiden. De var ganska tråkiga och brydde sig inte speciellt mycket om att vi skällde. Tyvärr fick jag inte chansen att se om de kunde springa eftersom jag inte fick vara lös som jag ville.
Kilpi är en annan sort än oss röda. Hon skäller inte lika mycket åt väsentliga saker som duvor, kaniner, svanar och kor och hon intresserar sig för så konstiga saker som tennis till exempel. Tänk att ställa sig och glo på två killar som slår en boll fram och tillbaks över ett nät. Utan att skälla!
När vi varit i huset en vecka började vi den långa resan hem med att åka till en hundutställning där jag fick vara med på lördagen. Och fast Malin sa att jag såg ut som en piprensare med ett huvud på, så fick jag en fin rosett och fick veta att jag är särdeles lovande!
På kvällen gick vi en promenad och tittade på mer kaniner och rådjur och ingen av oss skällde så i bland kan vi faktiskt uppföra oss även om det inte händer så ofta. Det kan ju ha haft något att göra med att alla var riktigt trötta efter att ha varit hela dagen på en jättevarm utställningsplan och inte orkade hetsa upp sig.
På söndag fick Ylvis vara med på utställning och han fick också höra att han var särdeles lovande. Men när Kilpi nästan skulle in i ringen brakade nånting uppe i himlen sönder och allt vatten som fanns där uppe ramlade ner på en gång. Tur att vi kunde använda bilen som utställningstält. Den stod stadigare än många av de riktiga tälten som flög all världens väg.
Efter utställningen körde vi till Kastrup som är ett väldigt stort ställe. Sandra skulle flyga till Sundsvall och hoppade ur bilen och då blev Ylvis galen. Ja, han är galen hela tiden och ylar och har sig när Sandra försvinner utom synhåll. Det har han gjort sen han var liten, det är därför han heter Yl-vis. I alla fall så blev han galen på Kastrup och rymde ur bilen och tänkte ta första bästa plan norrut, men han blev infångad och fick åka bil som vi andra.
Och det vill jag bara säga att Sverige är minst lika långt åt det hållet, dessutom är det ju uppför. Vi hann hälsa på Kaxa i Borlänge på vägen hem och då uppförde vi oss inte alls, utan vi skällde!
Juili månads bild är av min bror Ylvis som tittar på en väldigt irriterande insekt.
Tack för mig!
Flisa