Skid-VM!
Hej på er!
Frode är här igen och jag har något spännande att berätta.
En dröm har gått i uppfyllelse, jag har sett Marcus Hellner åka skidor :-)
Jag var till Östersund och hälsade på Malin och då passade jag på att gå på World Cup tävling för att titta på Marcus. Jag såg mest massor av åskådare och hundar och det flög förbi åkare som Olsson och Cologna och Petter och till sist fick jag se...
..Marcus Hellner!
Jag skällde lite på honom så att han skulle åka fortare och det gick ju ganska bra, för han blev trea! Men om jag varit tyst när den där norsken, Finn Hågen Krogh, åkte förbi så hade han kanske inte vunnit. Jag måste verkligen tänka på hur jag uppför mig på skidtävlingar.
Synd att jag inte fick chansen att vara med i Falun och skälla fram Marcus till prispallen på 15 km fritt, men jag gillar Johan Olsson också. Heja Sverige!!!!
Och nu säger jag tack för mig för denna gång med en bild på Marcus och mig.
Eftersom Frode har flytt fältet här hemma, och bor utanför Umeå med matte och Kilpi just nu så tar jag mig friheten att skriva utan hans inblandning en gång. Tänkte berätta lite om livet med Frode och hans familj utan hans färgade glasögon.
Viktigast av alla i vår flock är Frode, det är iallafall hans absoluta uppfattning. Han har utan tvekan en tro på sig själv som husets kung och han är inte alltid en rättvis och vänlig kung utan snarare tvärt om, dessutom är han grymt bortskämd. Bortskämdheten beror till stor del på att han höll på att dö när han hade lunginflammation för några år sedan. Är man så nära döden är man värd en extra skinkbit helt enkelt.
Trots att han är en riktig tyrann mot sina undersåtar skulle han aldrig drömma om att bråka med främmande hundar utan han tror alla att oavsett storlek är lämpliga lekkamrater.
Tre av våra hundar, Jonna, Ronja och Bolla har ett gemensamt intresse och det stavas MAT. De har lite olika upplägg på sitt matintresse. Jonna tar varje tillfälle att äta det som serveras även om det innebär att krypa ner till botten i en tom säck hundmat.
När det gäller Ronja handlar det om att dammsuga världen efter det ena äckliga kadavret efter det andra och sen äter hon tills det inte ryms mer, även om det innebär att det tar ett par timmar att fylla magsäcken. Det märkliga är att hon aldrig blir dålig av sina "matorgier", hon måste vara född med plåtmage. Lycka för Ronja är att som i vinter, hitta en död renkalv inom "pendlingsavstånd" från huset.
Bolla är som alla keesar otroligt intresserad av matlagning. Hon brukar stå på bakbenen vid spisen och diskbänken mest hela tiden. Bolla har också egenskaper som borde renderat henne ett och annat fängelsestraff för stöld om hon varit människa. Hon stjäl allt som går att äta om hon ges möjlighet och har ätit bland annat ostkrokar och Bregott som hon fått tag på. Både Ronja och Bolla bor hemma hos mina föräldrar och håller min mamma i gång.
Kilpi är en ganska jobbig typ som utmanar oss som hundägare. Inte liknar hon den vanliga lapphunden utan hon måste ha fått några andra gener. Hon är extremt skällig och stökig och tyvärr rätt misstänksam mot det mesta. Det blir ingen avel på henne har vi bestämt oss för. Till Kilpis goda egenskaper hör att hon är otroligt lättlärd och har ett stort intresse av att jobba. Dessutom är hon en klassisk lapphund som kan koppla av när det inte händer så mycket.
Bina, som snart är fyra år, var en riktig arbetsmyra inomhus under sina två första år. Hon hade konstant något projekt på gång, oftast handlade det om att spåra upp mattes vetevärmare (jag hade flera stycken) och göra hål på dem och tömma ut innehållet. Annars åt hon yllevantar och sockar och förstörde även husses skidskor. Nu har Bina lugnat ner sig betydligt och har tagit över som husets alfatik som styr de andra tikarna med pondus. Hon gillar inte bråk och brukar gå emellan och säga ifrån att om någon ska bråka så är det hon!
Bina är min bästa vän och jag tror att jag är hennes.
De två yngsta här hemma är Flisa och Ylvis.
Flisa har verkligen en räv bakom öronen. Hon är Binas dotter och hon har ärvt många av hennes egenskaper i megaformat. Namnet Flisa kommer från Barna Hedenhös men inte kunde jag tro att det skulle bli ett namn som rent fysiskt skulle stämma så bra in på henne.
Flisa håller nämligen på att förvandla vårt hus till en hög med flisor.
Bina var som jag skrev en hejare på att tugga i sig saker men hon höll sig ju mest till saker av naturmaterial. Flisa har absolut inga speciella krav på saker som hon tuggar på. Det går lika bra med läsglasögon som med lypsyler. Sånt hon inte vill tugga sönder själv hämtar hon och ger till Ylvis med uppdraget att tugga och han tuggar.
Det absolut värsta hon hämtat och finfördelat var min knappnålsburk. Den hade hon hittat på en hylla och bestämt sig för att flisa upp i soffan, som tur var upptäckte John att soffan var förvandlad till spikmatta innan han satte sig. Flisa själv verkar inte ha mått dåligt av att gnaga på knappnålar men hon fick gå under namnet voodoo-hunden ett tag.
När inte Flisa håller på att äta oss ur huset är hon en riktig gohund som älskar att sitta eller att ligga i knä. She´s a devil in disguise.
Ylvis är en riktig cool kille som tar det lugnt och vilar sig i form. Det var han redan som valp och satt mest och funderade när hans syskon for runt som vilddjur.
Förutom lat och lite långsam så är Ylvis envisare än en gammal get.
För någon vecka sedan var jag ute på skidtur med hundarna och Ylvis var lös och när vi nästan framme vid bilen så blev jag och Ylvis lite oense om huruvida han skulle ta på sig kopplet eller inte. Som vanligt har man som matte inte så mycket för att bråka med hundar, i synnerhet inte när hunden har skarföre och matten inte har det. Det enda som händer är att hunden håller sig undan och mattens hjärna råkar ut för en härdsmälta i stil med Fukushima.
Då är det bäst att ta ett steg tillbaka och lugna ner sig och ta nya tag. De flesta hundar brukar då förlåta sin matte för härdsmältan och låta sig kopplas och allt är frid och fröjd men inte Ylvis. Han satte sig utom räckhåll för "radioaktivt nedfall" längst upp på plogkarmen och där satt han som en staty i en timme och vägrade komma ner. Efter en timme övergick han till att gräva lite i snön men han vägrade fortfarande komma ner, detta trots alla knep jag tog till för att locka ner honom. Maken till envis hund.
Inte kunde jag åka därifrån heller och lämna honom vid en trafikerad väg fast jag hade lust. Det slutade med att husse fick komma körande efter jobbet och rädda den stackars hunden ner på fast mark i säkerhet från matten som vid det laget var ganska hungrig och kall.
Det sägs att djurägare lever längre för att man får lägre blodtryck av att ha djur. Något som jag vill syna lite, mitt blodtryck brukar allt som oftast höjas när jag umgås med mina hundar. John brukar säga att det är väl inte konstigt att man blir leds på hundar.
Men de flesta dagarna är det underbart att leva med våra fyrfota vänner. Som när skaren är fin och solen skiner och skidorna glider lätt under fötterna.
Nästa gång får Frode själv skriva, han måste bara få en idé om något intressant att blogga om.
Hej från mig / Elisabet