Och åren går......

....Och jag får bara följa med!
I maj 2008 gjorde jag mitt första blogginlägg, då var jag fem månader gammal och väldigt försigkommen för min ålder. Jag var också väldigt duktig på att skriva ofta, ibland flera gånger i månaden. Numer får jag vara glad om det blir två gånger per år. Jag får ofta värk i tassarna och huvudet när jag ska blogga ;-) 
 
 
Nu har jag blivit åtta år och lever i storfamilj med min åldrade mor, en son och en dotter samt en otrogen fru och hennes fem oäkta barn. Dessutom finns i hushållet ett par ensamkommande flyktingbarn, samtliga från vårt grannland, Finland, som måste vara ett oroligt land med tanke på hur ofta vi måste öppna vårt hem för nya valpar därifrån.
Jag har hört ett rykte om att Finland ska få ta emot ett oäkta, ensamåkande flyktingbarn i början av maj och det glädjer mig mycket. Det är överhuvudtaget roligt att alla utom en av oäktingarna flyttar långt bort, så jag löper nog inte så stor risk att stöta på dem i framtiden. Jag har aldrig gillat valpar och det har inte blivit bättre med åren.
 
 
Det är inte lätt att bli gammal och inte orka lika mycket som förr. Ja, själv har jag så klart inga problem, bra som jag är, men jag tänker på min mamma, Jonna. Tidigare höll hon igång året runt med att jaga efter allt som rörde sig i skogen men nu har hon nästan helt övergått till att jaga pyttevilt som finns under snön. Hon ber mig om hjälp att gräva medans hon skäller och hejar på. Sen byter vi plats så hon gräver ett tag och jag hejar på henne.
 
Mamma har blivit väldigt grå om nosen, hon hör inte lika bra som hon gjort och ibland borde hon nog använda rollator när hon får ont i kroppen. Hon har nyss fyllt elva människoår och hur många hundhår det är kan jag inte räkna till.
 
 
 Vi har i alla fall jobbat hårt i vinter. Numer är Myrheden vårt, så vi har varit där mer än tidigare och har alltså kunnat lägga oräknerliga timmar på att förvandla snön till en Schweizerost med stora hål fullproppade med sork
 
 
En del av hålen är så välgrävda att det bara är svansen som sticker upp ur snön på mig när jag dyker ner i dem. Det slår mig precis att det skulle kunna utgöra en lösning på mitt problem med oäktingarna. Fast det som göms i snö kommer upp i tö....
 
 
 För några veckor sedan fick matte för sig att jag behövde gå till tandläkaren och ta bort tandsten!? Tandsten, frågar jag mig, vad är det? Jag vet hur en sten ser ut. Jag brukar bära lagomt stora i munnen men de spottar jag ut när jag är klar. Andra brukar jag kissa på och en och annan bajsar jag på. När de blir lite större så kan jag sitta på dem eller använda dem som utkiksplats men vad är tandsten? 
Ont i munnen fick jag i alla fall så nu vill jag inte att nån ska peta på mina tänder och det gjorde gubben som var domare på riksutställningen i Piteå. Det gillade jag inte så jag hoppas det är färdigt med utställningar på ett tag. Här kan ni se mig med min dotter, son och bror, en alldeles utmärkt uppfödargrupp om ni frågar mig.
 
 
Eftersom jag är som Karlsson på taket "en lagom tjock man, i mina bästa år" så vill jag också berätta att jag vann en ny pejl åt min matte på mitt startnummer på riksutställningen. Vilken annan hund skulle klara det? Nej exakt, bara en lagomt tjock hund, i sina bästa år kan göra sånt.
Hoppas ni får en skönt valpfri vår!
Hälsar Frode
 
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0