Nu har jag blivit åtta år och lever i storfamilj med min åldrade mor, en son och en dotter samt en otrogen fru och hennes fem oäkta barn. Dessutom finns i hushållet ett par ensamkommande flyktingbarn, samtliga från vårt grannland, Finland, som måste vara ett oroligt land med tanke på hur ofta vi måste öppna vårt hem för nya valpar därifrån.

Jag har hört ett rykte om att Finland ska få ta emot ett oäkta, ensamåkande flyktingbarn i början av maj och det glädjer mig mycket. Det är överhuvudtaget roligt att alla utom en av oäktingarna flyttar långt bort, så jag löper nog inte så stor risk att stöta på dem i framtiden. Jag har aldrig gillat valpar och det har inte blivit bättre med åren.

 

Det är inte lätt att bli gammal och inte orka lika mycket som förr. Ja, själv har jag så klart inga problem, bra som jag är, men jag tänker på min mamma, Jonna. Tidigare höll hon igång året runt med att jaga efter allt som rörde sig i skogen men nu har hon nästan helt övergått till att jaga pyttevilt som finns under snön. Hon ber mig om hjälp att gräva medans hon skäller och hejar på. Sen byter vi plats så hon gräver ett tag och jag hejar på henne.

 

Mamma har blivit väldigt grå om nosen, hon hör inte lika bra som hon gjort och ibland borde hon nog använda rollator när hon får ont i kroppen. Hon har nyss fyllt elva människoår och hur många hundhår det är kan jag inte räkna till.

 

 Vi har i alla fall jobbat hårt i vinter. Numer är Myrheden vårt, så vi har varit där mer än tidigare och har alltså kunnat lägga oräknerliga timmar på att förvandla snön till en Schweizerost med stora hål fullproppade med sork