Hej på er mina kära vänner!

Jag har mycket att säga men ingen som hjälper mig att skriva. Numer är jag är en ganska bortglömd och ensam hund om ni vill veta. Det kanske är så när man blir äldre att alla väljer att inte bry sig om en längre, det är bara de som är unga som är värda något här i världen. Det är de unga som får åka på utställningar och jaktprov och det är unge Ylvis som får tikar på besök minst en gång i veckan, även om det är länge sen sist. Han är fasligt styv i korken den rackaren går omkring och tror att det är han som är kung på stället, men jag vet att om kungen inte abdikerar frivilligt så är han kung ändå till dödsbädden. Det är väl bara en fråga om tid innan de sätter mig på hem för äldre hundar även om det ödet inte drabbat mamma Jonna trots att hon är mycket äldre än vad jag är.

 

 

Mamma är definitivt en äldre hund nu. Hon ligger mest och sover och hör inget och märker inget utom när hon vill ha mat. Styv och stel är hon och orkar bara gå ibland (när hon vill alltså). Gnällig, sur och otålig är hon också. Hon är som förr alltså, fast värre!

Det här med att bli gammal är lite knepigt. Man känner sig precis som när man var ung på insidan fast utsidan blir äldre och äldre och inget kan man göra för att undgå tiden.

 

Det var ju vinter senast jag skrev. Då väntade vi valpar här och de har varit och farit skönt nog. Jag är inte speciellt förtjust i valpar vet ni som följt mig genom åren. Jag brukar jämföra dem med ett råttgäng som stjäl och invaderar mitt liv.

Nu har vi nya valpar här och de är otroligt fina eftersom de är mina barnbarn. De är också väldigt trevliga eftersom de bara är tre stycken och ovanligt stillsamma för att vara finnspetsar. Kort sagt det bästa råttgänget på länge.

 

 I slutet av vintern var jag och gammelmatte i "blåsväder" och hon var nog mer illa ute än jag. Hela vintern har jag haft problem med en älg som inte flyttat på sig hur mycket jag än har skällt på den. Ibland har den nästan kommit in i huset och den har jagat mig flera gånger och ni hör väl hur tokigt det låter. I slutet av vintern hade vi en ny sammanstötning jag och älgen och gammelmatte kom för att skilja oss åt för ungefär hundrade gången. Men nu höll det på att gå på tok. Jag hade fått springa undan älgskrället flera gånger och det var inte riktigt bra skare för varken mig eller gammelmatte och älgen var nästan snabbare än jag och betydligt snabbare än en halvgammal tant på skidor.

Rätt som det var gick den till anfall och klappade till gammelmatte i bröstet med framfötterna, sen vände den sig om och sparkade henne i låret med bakklövarna. Jag blev ganska skakad och skällde ännu mer. Gammelmatte låg bakom en gran med skidor på fötterna och såg död ut. Hur skulle jag förklara det, att jag inte klarat av att rädda henne? Men hon efter en stund kom hon på fötter och drog sig tillbaka samma väg hon kommit och jag kunde andas ut. Hur det gick? Bra, den enda skadan på gammelmatte var en spricka i skärmen på mobilen som låg i fickan. Älgen var definitivt oskadd och jag, jag fick nog en liten spricka i min självbild men det överlever jag nog.

 

Något annat som jag tänkt berätta om, är att jag har mina egna Filip och Fredrik och det är ju inte så illa. De två som är på teve är rätt kaxiga och störiga och jag tycker att mina Filip och Fredrik är bättre. Filip brukar klappa mig och Fredrik har alltid godis i fickorna. Inte särskilt gott godis men det är ju tanken som räknas sägs det. Ibland tar jag emot hans dåliga godisar och spottar ut dem lite diskret så att han inte ser, man vill ju inte vara ofin. Jag tycker om Frolic vill jag bara säga upplysningsvis om någon är intresserad. 

 

Nu börjar den bästa tiden på året närma sig. Snart är det 25 augusti och då äntligen får jag göra det jag tycker allra bäst om. Jag längtar!

Hälsningar från Frode