Om ansvar, nationaldagsfirande, utställningar och andra väsentligheter

 Hej på er!
Nu är det dags att sammanfatta vad som hänt de senaste månaderna. Jag har ju verkligen blivit familjens överhuvud eftersom jag tillhör den äldsta generationen nu. Moderlös som jag är har jag fått ansvar för allt. Jag kollar Jonnas hål i marken, där hon tappade bort ett pejlhalsband förra vintern. Jag går inte lika långt under jorden som hon gjorde, jag har respekt för trånga utrymmen och jag är ingen grythund. Jag håller koll på alla sorkar, ekorrar och hermeliner som varit Jonnas ansvar. Utöver det har jag mina egna bevakningsuppdrag som att jaga bort sopbilar och plogbilar. Och postbilen har jag helt jagat bort för nu kör den inte in till Myrheden längre. Den envisas dock med att besöka postlådan hemma i Arjeplog fem dagar i veckan, men med hjälp av Postnords styrelse så ska jag nog bli av med den också.
En sista familjebild hann vi med i somras med fyra generationer hundar.
Morfarsmor Fort Hjort Jonna, morfar (jag) Skarjaks Frode Estil, mor Skarjaks Flisa och så barnen Skarjaks IIvo Niskanen, Sami Jauhojärvi och Kerttu Niskanen. Om ni tittar noga så ser ni att det bara är jag som kan uppföra mig ordentligt. De övriga medverkar mer eller mindre mot sin vilja.
 
 
  Under sommaren finns det tid för lite hobbyverksamhet och som ni vet gillar jag fiske. Det blev en massa bråk med Malin när jag försökte hjälpa henne med själva nätläggningen, hon tjatade om att tassar inte är lämpliga att tjorva ut nät med, utan att jag i själva verket bara tillförde fler tjorvar. Med vad vet hon "Man kan int' förklar' för däm som int' begrip" är min kommentar till det hela.
 
 
I vanliga Sverige firas nationaldagen i början av juni, men i min värld firar vi den 25 augusti och det gör vi utan flaggor och nationalsång men med bössa och pejlutrustning. Det är nog något som jag delar med många andra och det var med en högtidlig känsla jag inväntade den dagen. Jag blev lite trött av att vänta men vem kan klandra mig, jag bara vilade mig i form.
Några dagar innan premiären hittade jag en kull orrar på hemmaplan bakom huset. Först skällde jag på mammahönan tills gammelmatte kom och skrämde bort henne, men jag blev inte ledsen för det, för jag visste var en av hennes barn satt. Sen skällde jag på den lilla skruttan som inte ville flyga sin väg fast gammelmatte bråkade med oss båda. När jag tröttnade på bråket lurade jag gammelmatte att jag tänkt gå hem och gjorde en sväng och skällde sen på ett annat av orrbarnen som satt ett par hundra meter därifån. Det slutatde med att gammelmatte bar mig hem från skogen, hade jag fått bestämma skulle jag ha skällt till den 25 och hon kunde ha kommit och skjutit nån av fåglarna.
  
 
Ett par veckor in i september följde jag med gammelmatte för att plocka lingon en dag. Jag tog inte så hårt på själva bärplockandet utan passade på att kolla efter annat intressant och då hittade jag lukt av en mård som dumt nog gömt sig i ett ihåligt träd. Det gjorde mig vansinnigt arg och jag försökte mig på att knuffa omkull trädet med mina tassar men det gick inte så bra. Beväpnad med bärplockare och hink som gammelmatte var så var hon inte till någon större nytta så den mården lever vidare. Jag får försöka fånga den i fälla i stället. Predatorjakt är ett bra sätt att öka chansen för fler fåglar att överleva vintern och få nya kycklingar nästa sommar har jag hört nånstans.
 
 
 
Det är flera år sedan jag och gammelmatte haft en lyckad jakt tillsammans. Jag har mest jagat med de andra i familjen och hon har envisats med att jaga med Bina och Flisa. Nu i höst hade vi faktiskt en riktigt lyckad jakttur även om jag fick skälla i en evighet innan gammelmatte äntligen avslutade jakten på ett bra sätt. Jag var faktiskt rätt nöjd med henne den dagen, trots att jag fick vänta i bilen medans hon jagade med Flisa först. 
Jag har känt mig som Stålhunden i höst och är så nöjd med min egen prestation under det gångna jaktåret, jag hoppas att jag är lika pigg nästa höst och inte går på kryptonit innan dess.
 
 
 I början av oktober tog jag semester från jakten och åkte på semester till Norge. Höstens första snö hade kommit uppe på fjället något som gjorde Tuva, Svea och Kilpi väldigt glada. Lite roar barn och mindre begåvade hundar. Själv tog jag det lugnt, snö kommer vi att få nog av vad det lider jag är inte alls orolig. 
 
 
  På vår väg till Harstad åkte vi båt också. Jag fick bara sitta i bilen och såg ingenting av båtens insida men spanade in den från land. Tror definitivt att jag åkt större båtar tidigare som när jag var till Åland men den dög väl. Har man sett ett bildäck så har man sett alla.
 
 
 Det finns mycket märkligt här i världen i allmänhet och tydligen i Norge i synnerhet. Tuva hittade en av de märkligare sakerna med sin nos när hon gick omkring och luktade på marken. Nu är hon övertygad om att Norge är fullt av stickiga stenar och att man gör bäst i att lukta med största försiktighet. Grejen påminde lite om en igelkott men mycket mindre och väldigt mycket tråkigare eftersom den var fullständigt livlös och helt ihålig. Den som bott där var nog död sedan länge tror jag.
 
 
 Det var riktigt länge sedan jag senast stått i en utställningsring och tyvärr gick det som vanligt i Norge, det vill säga, inte nog bra. I och för sig är det väl inte så kontigt i en inomhushall där man ser ut som Hulken. Men det var ju lika för alla, titta bara på matte och Malin, så gröna och konstiga de ser ut. Och jag själv då!? Grrr, snart sväller mina muskler och pälsen blir för liten, hur ska man då kunna visa sig från sin vackraste sida
 
 
 Och nu är vi här i november. I de långa skuggornas tid.
Till och med gammelmatte som är av modellen kort och tjock kastar långa skuggor. Snart är det vintersolstånd och sen vänder allt igen och långsamt kommer solen tillbaks och livet blir allt lättare att leva. Tills dess tänder vi ljus och packar in julklapppar, jag ska göra några till mig själv tror jag, ett säkert sätt att få det man vill ha!
 
 
 I fredags hittade jag en knasig tjädertupp i ett träd, han väsnades och hoppade mellan tallarna som en ekorre ungefär, så ännu är det inte för sent att ha lite skoj i jaktskogen bara vädret är bra. Får bara se till att gammelmatte är beväpnad med annat än mobiltelefonen nästa gång.
 Om jag har tur blir det några chanser att jaga tjäder och orrtuppar i december och januari, bara det inte snöar så vansinnigt mycket att jag inte kan ta mig fram i skogen.
Vi hörs och då ska jag berätta vad jag fick i julklapp!
Frode