Detta har hänt
Nu är det dags att sammanfatta hösten som har bjudit på mycket roligt för min del. Jag har varit i skogen och försökt hitta fåglar en stor del av tiden. Matte är ganska rädd för björnar så vi har haft gammelmatte med oss för det mesta. Matte hoppas nog att björnen är mätt efter att ha satt i sig gammelmatte så att han låter oss vara i fred och jag håller nog med för en liten halvtjock tant smakar nog bättre än matte som är så mager och jag själv är väl inte mycket för en stor björn att äta.
Jag har hälsat på Seidi också. Hon som var så liten och söt i somras hade blivit betydligt större nu. Jag hade stora problem att hävda mig men jag fick in några bra bett i benen på henne som ni ser.
Jag har det egentligen riktigt bra med en massa tjejer och bara Mikko som jag behöver dela dem med, och nu börjar jag så smått förstå vad man ska ha dem till också. Jag har skrivit en sång så ni förstår hur bra jag har det.
A little bit of Misa in my life
A little bit of Molly by my side
A little bit of Seidi is all I need
A little bit of Bolla is what I see
A little bit of Sandra in the sun
A little bit of Tilda all night long
A little bit of Helga here I am
A little bit of you makes me your man
I slutet av oktober var jag och gammelmatte ensamma på en tur, matte och Malin var med Jonna på ett annat ställe under tiden.
Det var en av höstens bästa dagar, det fanns massor av stora tjädertuppar i skogen just då, och jag hittade den ena efter den andra. Ett stort problem var nog att de var för många, jag fick lite svårt att koncentrera mig på en sak, för jag tycket att det är så roligt när de flyger. Att skälla på dem när de sitter i träden är inte lika kul för det händer inte mycket då. Så småningom så hittade jag i alla fall en tupp som flög upp i en stor gran. Den var en ilsken typ som satt och grälade på mig när jag skällde på den, så den var mer spännande än de andra som bara varit tysta. Rätt vad det var så small det och ner damp fågeln,nästan mitt i huvudet på mig. Det var en stor dag.
Matte var väldigt sur för att hon inte varit med när det hände så mycket spännande. På bilden ser ni hur jag visar mitt jaktbyte för matte.
En vecka senare var det dags för nästa händelse, tunnbrödsbakning. Matte vill lära sig baka tunnbröd så vi var i Myrheden hos mattes mormor på kurs. Jag tränade på egen tass eftersom jag inte fick vara med på den riktiga bakningen. Golvet var fullt av mjöl och eftersom mjöl är en viktig ingrediens i bröd så började jag samla i hop det jag kunde hitta. Jag slickade och slickade och när jag hullit på ett långt tag så hade det bildats en riktig degklump på tungan. Men tror ni att någon gräddade den åt mig? Nej så klart inte, varför kan jag inte förstå.
Som ni ser är det ganska mycket vinter nu. Det börjar bli kallt och jag är lite oroad för att vi ska frysa, så när jag är ute så fösöker jag samla på pinnar, ju större ju bättre. Just den här pinnen fick jag hjälp av Bolla att bära, annars brukar jag få bära själv. I bland när jag hittar någon väldigt lång och fin pinne så kan det hända en olycka om jag råkar gå för nära gammelmatte. Gamla människor faller så lätt! Bara två ben har de också, då blir balansen sämre. Om jag råkar få ett litet träd framför mina ben så faller jag inte men det gör gammelmatte.
Förra veckan var vi på julgransjakt. Men vi började med lite fågeljakt och då fick matte lära sig att man ska tro på hunden.
Även om det är jag som är hunden.
Det var jättefint väder, myrarna var frusna och hårda och bra att springa över så jag kände mig som jag flög fram genom skogen. Det hade inte varit många djur i farten, bara nån mus och en räv men jag sökte vidare.
Matte och gammelmatte stod ute på en myr och tittade på hur vackert det är på vintern när jag fick vittring på en tjäder som satt i en tall och åt, bara 75 meter ifrån dem. Det kändes lite tveksamt att börja skälla på en fågel som jag inte själv jagat upp i trädet så jag började lite försiktigt. Och det var nu som matte inte trodde på mig (gammelmatte var nog också lite skeptisk). Matte trodde att jag bara hittade på och därför gick hon som en elefant i en glasbutik ungefär. Så tuppen flög sin väg, men jag kände mig ganska stolt över att jag hittat den i ett träd, det är svårt säger de.
Nu senast har jag varit på en lång resa till södra Norge. 180 mil i bil tilsammans med Mikko, Misa, mamma, Helga och Bolla. Det var ganska skönt att komma hem och få plats att andas ordentligt igen.
Utställningen var nog den största jag varit på men inte den bästa. Jag får bara höra att jag behöver växa till mig och inga rosetter får jag heller, blåa band vad ska men med sånt till? Den enda som fick en rosett var Mikko och den tog han med hem till sig när vi kom hem.