Hej
Jag vill bara berätta att jag lever och försöker njuta av de sista ljuva åren med styva leder och obefintlig hörsel. Och om jag har förstått det rätt så har jag nyss fått en chans att fortsätta leva.
Jag vet inte om jag berättat det, men min trognaste vän och förkämpe, sa för ungefär två år sedan, att det var antingen jag eller hon som måste bort eller i yttersta nödfall mina testiklar. Detta då jag med stigande ålder fått allt svårare att behärska mina djuriska lustar. Det hela slutade dock med en kompromiss i form av en kemisk kastrering som börjat tappa effekten nu. Så på nytt aktualiserades frågan om vem eller vad som skulle bort när Tuva löpte under julhelgen. Men min gamla matte öppnade åter plånboken (och använde husses pengar) hos veterinären och ordnade att jag fick ett nytt chip i nackskinnet. Så nu kan jag känna mig säker ytterligare några månader, för med tanke på vad det kostade, är jag värd min vikt, om inte i guld så åtminstone i renstek.
Det har gått nio månader sen jag senast skrev något. Då var det mitt i brinnande Coronapandemi och på den punkten har det inte ändrats så mycket. Det brinner fortfarande och vi ska inte träffa andra än de vi bor med och tvätta tassarna hela tiden och hosta och nysa i armvecket. Tur att jag som hund varken hostar eller nyser särskilt ofta då jag saknar armar och därmed armveck.
Jag kan i alla fall se en klar fördel med pandemin utifrån min synpunkt och det är hemester och hemarbete och allt annat som ska göras på hemmaplan. Man kan göra mycket trevligt hundgöra utan att åka så långt. Åka skidor med Lempi till exempel.
Jag har nyss fyllt tretton år och som vanligt fick jag pannkakstårta. Detta år var tårtan garnerad med stekt lax och det var egentligen det enda jag ville ha. Resten, alltså pannkakorna och grädden fick de andra hundarna äta upp.
Trots pandemin är jag nog den som har rest mest under året utom möjligtvis hon som körde bilen då. Jag har åkt med till veterinären i både Piteå och Töre och även till alla möjliga lasarett med sjuka människor. Själv är jag dock frisk som en nötkärna med undantag för en mindre incident i början av sommaren. Jag har träffat många ormar i mina dagar och jag brukar oftast nöja mig med att ha ståndskall på dem för att låta omvärlden veta att det finns en orm på min mark. Men den här gången gick det inte riktigt som jag tänkt mig och ormen fick in en fullträff på min nos.
Den svullnade upp rätt rejält och jag var riktigt risig ett tag. Men ont krut förgås inte så lätt sägs det och nog kan jag vara rätt vresig ibland, så det gick bra. Tyvärr var jag inte ensam om att träffa på ormar i sommar. Både Lempi och Ronja blev bitna i nosen och de klarade sig också med svullna nosar och lite allmän slöhet.
Åter till ämnet hemester. Ett problem med detta kan vara att det blir mer hem än( se)mester. Det finns tusen hem-saker som mina människor tycker är viktigare än (se)mester. Som att bygga altan, måla hus, sätta potatis, klippa gräs… Listan kan göras oändligt lång. Det blir alldeles för lite tid över livets väsentligheter som fiske till exempel. Men ett par turer med både skoter och båt hanns det med i alla fall.
Såna här dagar gör en lycklig och att man orkar hålla svansen högt året om.
Min gammelmatte är ganska konstig på många sätt. Det är ingen nyhet, det vet jag men ibland är hon mer konstig. En morgon efter att hon jobbat så tog hon inte trappen upp till övervåningen och sängen, hon klättrade upp på utsidan av huset som värsta tjuven. Jag vet för jag hade redan gått upp och lagt mig när det började skramla utanför balkongen och gammelmatte kom uppklättrande efter en stege. Hon borde dock ha tänkt på några saker i förväg.
1. Hon är inte så lång (och inte så smidig och smal heller)
2. Hon har aldrig varit någon gymnast.
3. Hon har aldrig varit trygg på höga höjder.
4. Det var några decimeter snö på balkongen och femton minusgrader ute.
Så där stod hon utanför räcket, som är nybyggt efter konstens alla regler och kunde inte få sina korta ben över kanten. Det var bara att ta av skorna och kila in tårna i springorna mellan brädorna och häva sig över och sen ner i snön. Efter det öppnade gammelmatte balkongdörren och kom in i sovrummet där jag var. Tycker att hon kunde använt samma väg dit som jag gjorde, det vill säga via trappen och in genom dörren (som visst fastnat på nåt sätt enligt vad jag hörde)
Till glädje under de sista ljuva åren är den nya kennelflickan som absolut gör livet på hemmaplan mer intressant. Hon ser de små detaljerna i sin omgivning och är riktigt rolig att umgås med. Hon hittar både intressanta skalbaggar, blommor och annat smått och gott.
Kennelflickan som inte fyller två förrän i mars känner igen oss alla. Det är väl ingen större utmaning att skilja en keeshond från en lapphund, det klarar väl de flesta, men vi är ju sex finnspetsar i familjen och hon har bra koll på vem som är vem. Något som kan vara bra då Kennelflickan öppnat ett hundkafé med väldigt varierande öppettider och i högsta grad nyckfull service. För den gäst som kennelflickan gillar bäst för stunden, kan det bli både tre och fyra godbitar medans andra gäster får vänta på servering. Till kennelflickans favoriter hör Vea-Vea (Svea) och Lempi samt jag själv då. Den allra hängivnaste gästen på kaféet är Skarja för hon är den enda av oss som dricker upp det vatten, som bjuds i stället för kaffe, och sen äter upp koppen.
Kennelflickan har också kommit på att Tuva är bra att skylla på när det händer saker som kanske inte är så populära hos kennelflickans föräldrar: Tuva har till exempel kontrollerat exakt hur mycket papper som finns på en extra lång toapappersrulle. Varför Tuva skulle vilja veta det kunde inte kennelflickan svara på. Men det blir en rejäl hög på golvet så mycket är klart.
Jag hoppas på att jag får fortsätta hänga med ett tag till och uppleva när kennelflickans lillebror börjar växa till sig. Jag tror att det blir spännande och roligt.
Med hopp om fler blogginlägg från mig!
Frode
