Ett år äldre och så mycket klokare...eller
Tur att jag inte får min inkomst från mitt jobb som influencer. Tror att deras första regel är att syns man inte så finns man inte och med den mängd blogginlägg som jag (och matte) åstadkommer är jag nog rätt genomskinlig, snudd på osynlig. Det är nästan ett år sedan sist och det har hänt jättemycket i mitt liv och jag ska berätta en del av detta.
För att öka chansen till ett lyckosamt 2023 gjorde jag en hundig häxcirkel i god tid innan årsskiftet. Jag la alla mina bästa leksaker, vissa av dem är numer före detta leksaker beroende på att min nya lekkamrat äter plast, i en fin cirkel på golvet. Matte blev lite orolig att jag försökte trolla bort henne eller nåt men jag svär på att jag bara sysslar med god hundmagi och att mitt främsta mål är att trolla fram något ätbart ur tomma luften. Mat är nämligen min stora passion och jag är ständigt hungrig.
Även om jag inte lyckades trolla fram mat så har solen lyst på min väg sedan dess.
Det kan i och för sig både ha snöat och regnat nån dag under 2023 men såna dagar är utmärkta att samla energi genom att sova (och äta).
Min matte gillar att åka skidor och att köra skoter, så att hon har några skoterspår att åka skidor på.Jag gillar också skidåkning för då får man vara ute i skogen och röra på sig lite.
I mars föddes mina kusinbarn, fyra killar och en tjej blev det. Tjejen kallas Kielo och är numer min lekkamrat i vått och torrt. Det är hon som äter plast om ni inte redan förstått det. Förutom plast äter hon allt möjligt annat, men inte så mycket mat och det gillar jag.
När det var dags för killvalparna att hitta nya hem började det dyka upp folk hemma hos oss. För mig som växt upp i en buske, i min ensamhet ute på landet var det rätt chockerande. Plötsligt kom fyra, stora, vilt främmande människor och la sig på mitt köksgolv! Jag visste inte vad jag skulle tro så jag gömde mig under köksbordet och vägrade komma fram. Så småningom när det kommit fler människor upptäckte jag att det kan vara väldigt trevligt med besök. Och innan alla killvalparna flyttat hade jag hunnit ligga i många knän. Ligga i knä är nämligen min andra stora passion som jag vill utöva morgon, middag och kväll. Jag ligger och sover tills det blir så varmt att jag är nära att koka så då hoppar jag ner på golvet och fortsätter sova där.
När det blev påsk hade alla utom Myrsky och Kielo flyttat, så då for vi ut på skotertur. Jag tog med mig småttingarna på små babyupptäcksfärder runt i skogen. Under en av de turerna lurade jag matte ut i lössnön där hon låg på rygg och simmade och försökte ringa på skjuts med skoter fast ingen svarade. Matte trodde att jag var bortsprungen och olydig, fast egentligen var jag bara lite upptagen med eget arbete och hade inte tid att komma. Och jag tror att matte lärde sig att en ung finnspets är lite snabbare och smidigare än en något äldre dam i tjocka vinterkläder i lös snö.
Efter Kielo blivit ensam visade det sig att hon inte var någon vanlig valp utan en potentiell vulkan som inte tålde att bli störd när hon sov. Peta på Kielo och hon fick ett utbrott av större magnitud så det gällde att ligga stilla när man delade säng med henne. Som tur är har hon vuxit ifrån vulkanutbrotten nu och man kan röra sig i närheten av en sovande Kielo utan större risk, men matte var lite bekymrad över detta ett tag.
Under våren hände det en tråkig sak då alla blev ledsna. Min farmor som var ganska gammal och lite fnoskig åkte till veterinären och kom hem i en låda, en högst skräckinjagande händelse. Jag hoppas att det är många år kvar innan jag riskerar att hamna i en låda och att jag ska hinna ha mycket roligt innan dess. Men det lär vara så att allt har sin tid och att vi får ta vara på den tid vi har på bästa sätt.
I somras har jag följt med på flera utställningar men inte fått vara med själv. Jag fick bara prova på ett par låtsasutställnigar under våren. Jag tycker väl inte att det var speciellt roligt förutom när jag fick godis. För när det gäller godis kan jag stå ut med mycket och vifta lite extra med svansen.
Nej, där ljög jag visst, jag viftar inte på svansen åt något, jag visar min glädje på annat sätt. Kielo som oftast är vansinnigt barnslig visar sin glädje genom att kissa på golvet kors och tvärs och därför kallas hon för¨Pisselnisse, sen bygger hon om prydnadskuddar, mattfransar och trädgårdsstolar och då kallas hon Pysselnisse. Kärt barn har många namn säger matte och kallar mej Bajamaja.
Pysselnisse har arbetat i trädgårdslandet i sommar. Hon har grävt stora hål där hela hon har försvunnit och jag som är gammal och klok har absolut inte hjälpt henne. Särskilt mysiga blir hålen de dagar när det regnar, då gråter matte när vi kommer in efter att ha pysslat i trädgården.
Något jag gillar är husvagnslivet. Då kan man både ligga i knä och äta på samma gång, mina absoluta favoritsysselsättningar. Vi ska nog ut en sista sväng för säsongen med vår nya husvagn (inte den på bilden) snart och det ser jag fram emot. Jag hoppas att vi tar med mycket god mat och kanske lite snacks att äta och att vi kan hitta lite roliga saker att göra. Vi får väl se om det blir något att skriva om.
Vi har varit ute med båt också, det syns visserligen inte på bilden men vi är på en liten holme ute i sjön tillsammans med matte. Det var roligt att få vara lös lite och kuta runt även om det inte fanns så mycket plats att göra det på. Hundar får inte springa som de vill i skog och mark på sommaren säger matte. Skogen är full av djurbabysar som måste få vara i fred och växa och bli stora.
Som jag nämnde tidigare har jag varit med på några utställningar i sommar. Bland annat har jag varit till Gällivare och hejat på mamma Lempi och min bror Calle. Det gick bra för båda två och de fick fina rosetter att ta med hem. Calle är en riktigt stilig kille utan en massa svarta hårstrån på ryggen. Min matte är rätt besvärlig när hon luggar mig på ryggen och klagar på att jag aldrig tappar min päls. Men det är viktigt att inte slita på resurserna och kasta bort fungerande kläder eller hårstrån för den delen. Svarta hårstrån värmer lika bra som röda tycker jag.
Sen for vi allihopa på husvagnssemester till Höga kusten. Vi bodde granne med Tuva och Kero och i en stuga lite längre bort bodde mamma Lempi, pappa Ylvis och Svea. Vi var verkligen inte de enda hundarna på campingen men sannolikt inte de tystaste, men vi är ju nio stycken så om vi hjälps åt kan vi låta ganska mycket.
På bilden ser ni mig på förmiddagspromenad från campingen där jag tittar ut från den höga kusten.
Den senaste tiden har jag hittat min grej. Springa runt i skogen som en galning på jakt efter spår av orrar och tjädrar och sen hitta själva fågeln. De rackarna har vingar och flyger sin väg så då gäller det att hitta dem igen, på en kvist, i ett träd. Eftersom jag inte kan flyga efter fågeln upp i trädet blir jag så frustrerad att jag börjar skälla och skälla och kan inte sluta. Rätt vad det är kommer matte farande och skrämmer mina fåglar och då flyger de och så börjar allt om. Jag får springa som en galning och leta efter den där kvisten, i det där trädet där orren satt sig och så måste jag skälla mer.
Döm om min förvåning då det plötsligt small högt och fågeln ramlade ner, jag blev jätterädd för det hade jag inte förväntat mig. Men jag kan nog vänja mig vid både smällar och fåglar som dråsar ner ur träden. Det är ganska kul!
Få se om vi hörs om ett år igen eller om det går snabbare denna gång. Den som inte hamnar i en låda får se.
//Maja
