Ny delårsrapport..
Hej på er!
Frode här, med en rapport från min horisont som för tillfället, denna lördagsmorgon, är belägen i fåtöljen, jag ska ta en selfie så ni får se.
Här ligger jag pigg och nyter och funderar på livet i allmänhet och regnet och stormen i synnerhet. Och ja! Jag är pigg!... på insidan. Så är det när man blir äldre, man är pigg på insidan men utsidan ser trött ut.
När man blir riktigt gammal, som gammelmattes pappa blev, är det nog inte så roligt. När insidan vill hugga ved och slå hö, gräva potatis och jaga älg men utsidan bara orkar gå mellan sängen, matbordet och toaletten tror jag att livet är rätt kasst. Då kan det nog vara skönt att gå vidare och jaga på den andra sidan i stället, jag tror verkligen att tjädrarna är större och fetare där.
Det var mina djupare tankar om livet och döden så nu tänker vi på annat i stället.
Som regn och blåst. Måste säga att jag mår gott där jag ligger. Tänker att fåglarna klarar sig bra för alla utländska jägare som översvämmar skogarna i Sverige idag. Jag hoppas att de blir riktigt blöta och åker hem till sig. Ursäkta alla min norska (och eventuella finska) läsare men jag vill faktiskt att det ska finnas fågel kvar till mina barn och barnbarn. Jag kommer ju inte hem till er och jagar era fåglar.
Nu tilldelårsrapporten.
Senast jag skrev nämnde jag att huset var fullt av min otrogna frus oäktingar. De har till min stora glädje flyttat lååångt bort, alla utom en som bor kvar i kommunen.
Som ni ser på bilden nedanför var det tur att de fick respass annars kunde de i gemensam attack nog ha tagit över huset. Här har de övermannat Malin och fått ner henne på golvet och nära nog kvävt henne med sina tassar.
Ibland var någon av dem mer stillsam och tog det lungt, här sitter en av dem tillsammans med mamma och spanar ut över ägorna. Gammelmatte tyckte de var söta tillsammans, men hon saknar omdöme det är helt klart. Antagligen sitter han där och funderar på vilka jävelskap som ska komma senare.
Kvar till sist blev han som skulle utvisas till vårt östra grannland. Ett mycket passande namn har han fått, han heter Finn. Det är alltså finnspetsen Finn som bor i Finn-land. Numer kallas han för Toma och han ska enligt hans nya husse rensa de finska skogarna på fågel. Det blir ett tufft jobb för en ensam hund.
I våras var det många tjäderhönor som satt på vägarna. Jag hoppas att alla har fått stora kullar så skogen svämmar över med fåglar, men jag misstänker att det inte är så. Det blev tidig barmark och sen kallt och regnigt och det är inte bra för kycklingarna som fryser och svälter ihjäl. Matte har i alla fall inte träffat några kullar på sitt skogsjobb i sommar. Men nu är tiden inne för att jag själv kan inventera skogen bara jag får chansen så.
I maj var det dags att börja med vårbruket, även om snön låg tjock på sina ställen. En av vårens viktigaste sysslor är att ta hand om pinnarna som markerat vägkanten under vintern. Det jobbet brukar jag utföra och jag blir ganska arg om någon försöker hindra mig när jag jobbar. De pinnar som är av plast är viktigast att ta vara på och jag bär dem hela vägen alldeles själv.
Lite ont i nacken brukar jag få innan jag är hemma men det är smällar man får ta som pinnpojke. Det gäller att få rätt balans på plogpinnarna annars blir det väldigt snett och konstigt och går inte alls bra att bära dem.
När det är slut på plastpinnar brukar jag ta hand om björkpinnarna också. Gammelmatte säger att de inte har nåt värde men jag knogar på och bär. Det är en kilometer väg som jag har att se över så det blir många promenader innan jag burit hem alla. Några av pinnarna behövdes faktiskt i somras när blommorna skulle bindas upp så jag det var inte bara onödigt jobb jag gjorde.
Snart är det höst och då ska alla pinnar bäras tillbaka och sättas fast i marken igen och då får jag ett nytt jobb. När det är klart med stickningen av vägen måste jag undersöka att arbetet är ordentligt gjort. Jag måste kolla att alla pinnar sitter fast ordentligt genom att försöka dra upp dem, och det brukar bli ett fasligt liv på gammelmatte och gammelhusse som inte vill veta om de slarvat. De grälar och har sig och säger att jag ska låta bli deras pinnar tills nästa vår, då jag får bära hem dem igen.
I slutet av maj åkte familjen på utställning till Piteå och jag stannade hos Ronja.
Min barn har nog mig att tacka för sitt utseende och sina framgångar i ringen. Ylvis min store pojke blev utställningschampinjon på resan och min lilla Flisa fick sina första certifikat.
Lite bekymrad är jag allt över Ylvis storlek och framgångar. Det börjar stiga honom åt huvudet. Han blir mer och mer stursk och tyvärr, dig och mig emellan, även starkare. Dessutom har han vuxit onödigt mycket och är nog åtminstone ett nummer större än vad jag är. Det börjar bli problem att rå på honom kort sagt. Snart kanske det är dags för kungen att abdikera och ge plats för kronprinsen på tronen. Det går säkert att ha ett bra liv som Regentsfader eller vad min nya titel då kan bli.
Det här med att bli äldre gör att jag måste börja tänka på vem som ska få förmånen att ärva min blogg. Fredrik tror att Ylvis är en Kalixbo som återfötts som hund så han är otänkbar som bloggare. Alla som träffat en Kalixbo vet att de pratar ganska l å n g s a m t, s å o m
Y l v i s s k a b l o g g a k o m m e r d e t a t t t a t i d. Han är med andra ord en väldigt seg hund utom när han jagar.
Bina är hans raka motsats, hon är ständigt vaken och på gång med att kolla vad som händer omkring henne och hon berättar ständigt för omgivningen vad hon ser. Ibland berättar hon om sånt hon inte ser också, så om hon ska blogga blir det nog mycket oväsentligt som hon kommer att skriva om. Till exempel, hur många renar som hon kanske sett under en biltur, eller om det sprungit en ekorre uppför en tallstam i förra veckan. OCH HON KOMMER ATT SKRIKA UT SITT BUDSKAP för det är så hon pratar.
Till sist har vi Flisa och jag vet inte riktigt vad jag ska tro om henne. Bäst på att hålla en lagom ton borde hon vara, men jag är osäker på om hennes syn på livet gör henne lämplig som bloggare, hon är ganska mjäkig så det blir nog inte en särskilt spännande läsning. Jag måste fundera på om jag ska börja träna henne på att bli bloggare inför framtiden. Keeshondar och lapphundar är fullständigt otänkbara, de kan på sin höjd få gästblogga någon gång ibland.
Ytterligare ett ensamkommande flyktingbarn har kommit hit från Finland. Reglerna har ändrats sedan Ronja flyttade hit, inga mer pyttevalpar får komma utan de måste vara nästan fyra månader för att passera gränsen. Antagligen är det ett sätt att minska trycket på lämpliga hem för omhändertagandet här i Sverige.
Jag tycker i alla fall att det borde bli ännu hårdare tag mot valpinvandringen, inga mer keeshondar eller lapphundar bör tas emot! Deras uppförande är inte lämpligt, de tigger, tar över min bostad och utnyttjar systemet för klappning och klining på ett olämpligt sätt.
Sen är de dumma också. Titta hur Svea gjorde första gången hon fick se en sjö, hon gick ut och satte sig mitt i vattnet så svansen guppade som båt i vågorna. Ingen finnspets skulle komma på nåt så dumt, det kan jag lova.
Ännu mer korkad visade hon sig vara när hon hittade en håv. Jag som fiskar så ofta jag kan, vet mycket väl vad en håv används till och inte är det som lapphundssäng i alla fall. Om jag kunnat skulle jag ha doppat henne i sjön så kanske hon lärt sig ett och annat om fiskehåvar och vatten.
Det har varit en konstig sommar. Nästan ingenting annat än vedklyvning och begravning har vi hunnit med, så känns det i alla fall. En enda gång var vi ute på nöjestur med båten hela familjen, utom Ylvis. Som jag skrev tidigare så har han börjat bli stursk och jag tror inte att en båt är nog stor åt oss båda. Då får det nog vara en finlandsfärja så vi kan ha varsitt däck att vara på och så stora båtar flyter nog inte i Uddjaur.
I början av augusti for vi till Finland på semester, det är det enda sättet att undgå veden för den tog vi inte med oss i husvagnen. Mina barn (Ylvis hade egen husvagn) skulle vara med på utställning i Uleåborg och jag var rätt glad att jag inte anmält mig när jag tittade ut genom fönstret på lördagsmorgonen. Milda makter vad det regnade, som om någon öppnat en kran någonstans där uppe. Jag och Bina kunde ta det lugnt på soffan medans alla andra satt ute i regnet och frös. Eftersom jag glömt att påminna gammelmatte om att packa med sig utställningstältet så låg det torrt och fint hemma i Arjeplog. Hon slapp i alla fall torka det när vi kom hem, och det är ju i sig en god sak, annars var det mesta genomblött innan dagen var slut.
Mina barn blev dagens vackraste tik och hane och det gläder en faders hjärta. Jag är det bästa avelsråd som någonsin funnits på Skarjaks kennel, eftersom det var jag själv som beslutade att göra kombinationen Mig och Bina. Gammelmatte hade inga såna planer men jag lurade henne och hon fick gilla läget!
Dagen efter var vi tillbaka i Sverige (Överkalix) och där regnade det inte. Det var så pass fint att jag tog med mig Bina för att titta på Ylvis i finalen. Jag har varit i ganska många finaler och aldrig har de dumma domarna sett hur väldigt vacker jag är.
Den domare som dömde grupp fem, en väldigt stilig finsk dam, såg i alla fall hur vacker min son är, men till min stora besvikelse blev han inte bättre än tvåa. Det var en svartmuskig, lurvig figur som vann. En modern ras som troligtvis uppfunnits bara för att passa i tiden, EU-rasier heter den visst. Ett mish-mash av raser, lite wolfspitz, lite chow chow och lite samojed och vips har du gjort en EU-anpassad hund som opassande nog vann över Ylvis och sedan blev BIS-4. Nej nästa gång måste det gå hela vägen, för som Gunde säger, det är bara guld som räknas.
Sist jag skrev berättade jag att matte vunnit en ny pejl på Riksutställningen. Det har hon tänkt använda på Ylvis (som tyvärr verkligen behöver det), men eftersom han är "återfödd Kalixbo" och därför inte är så snabb, blev det jag som fick agera provdocka när halsbandet skulle anpassas. Lite irriterande måste jag säga men jag hoppas att jag också får förmånen att jaga iförd gult, blinkande, pipande och vibrerande halsband i höst. Nästa steg i utvecklingen borde vara att utrusta halsbanden med små, värmesökande missiler för att ytterligare effektivisera jakten.
Det blev mycket text och bilder den här gången. Jag blir lika förvånad varje gång jag ska skriva och det känns som om jag inte kan komma på ett enda klokt ord, men orden bara hoppar fram när jag väl börjar skriva. Så var det den här gången också.
Till sist vill jag bara berätta att mina barn är inte bara vackra, de kan jaga också. Även om Ylvis har fått nog så många gener från sin farmor och balanserar på gränsen till jaktidiot. Jag hoppas att han skärper sig och låter sin inre Kalixbo lugna ner honom lite grand.
Nu ska jag jaga och njuta av livet!
Skitjakt på er alla.
Hälsningar från Frode