Mitt liv som hund
Hej alla mina vänner!
Jag känner att jag måste göra något i dessa konstiga tider vi lever i, så nu är det dags att försöka muntra upp er alla med ett litet bidrag från mitt liv som hund.
Det är mer än två år sedan jag senast skrev något, mycket beroende på att min hjälpreda vid datorn är så svår att motivera. Hon gillar varken pinnar eller Frolic och jag har inte mycket annat att erbjuda. För övrigt så brukar jag äta upp all Frolic själv så det kan jag inte heller använda som muta.
Det har naturligvis hänt en hel del på dessa två år. Jag har till exempel blivit äldre och firat födelsedag med 12 ljus på tårtan. Min gammelmatte brukar grädda plättar (försök inte kalla dem för pannkakor!) och göra tårta åt mig. Jag får inte äta hela själv utan måste dela med alla andra hundar som får fira sin födelsedag tillsammans med mig. Det är praktiskt när man fyller år på årets sista dag då kan man fira alla födelsedagar under det gågna året på en gång.
Just denna tårta som vi fick på min 12-årsdag var extra god då den var fylld med rester av tjäder som körts i matberedare tillsammans med vispgrädde från Norrmejeriet.
Den hade inte alls varit lika god om grädden kommit från något annat ställe, vi måste äta lokalproducerad mat så mycket som möjligt tycker jag. Tjädern tillexempel, den var verkligen lokalproducerad och ekologisk.
Det är lite sorgligt att tänka på att livet snart är slut och kroppen börjar bli skruttig. Jag hör nästan ingenting, är liiiite överviktig och låter som en perkulator ibland när jag sover. Elaka tungor säger att min kropp liknar katten Gustavs och detta trots att jag inte äter lasange. Till mitt fösvar vill jag nämna att jag fortfarande orkar hänga med på skidturer och annat roligt, Eftersom vi har flyttat ut på landet och jag oftast går utan kopppel, kan jag själv bestämma hur långa promenader jag vill göra och vänder hem när det blir för besvärligt. Sen sätter jag mig på bron och väntar till resten av flocken kommer tillbaka. Så jag lever ett gott liv som pensionär.
Det var nära att jag skulle ha förlorat livet förra hösten men jag fick ett år till, då gammelmatte kostade på mig ytterligare en fjollspruta (läs kemisk kastrering). Hon hade nämligen meddelat att någon av oss inte skulle överleva ytterligare en period med löptikar. Hon påstår att jag blivit en allt "fulare gubbe" med åren och bara tänkte på sex hela tiden som dessutom inte tänker tyst.
Det är mycket prat om Corona nu för tiden. Jag har själv inte sett någon Corona men den måste vara farligt eftersom alla är så rädda för det.
Vi ska tvätta tassarna hela tiden 20 sekunder per tass, ni får själva räkna ut hur lång tid det tar när man har fyra tassar.
Sen ska man hosta och nysa i armvecket, försök göra det om du är hund. Som tur är varken hostar eller nyser jag särskilt ofta.
Sen ska vi hålla social distans och det har jag inget emot, som ni kan läsa nedanför.
Sen ska vi hemestra i sommar och det är heller inget problem, jag kan fiska hela sommaren.
Jag gillar inte att sitta på krogen så det går också bra att avstå från. Jag sitter lika gärna på bron.
Det som märks mest är att jag inte kan träffa Ronja, eftersom hon också är en äldre hund som tillhör riskgruppen. Hon sitter isolerad i hemmet tillsammmans med mattes mormor som inte får träffa någon i familjen. Tur att de är två (eller tre om man ska räkna katten) som kan hålla varandra sällskap och gå på promenader varje dag (katten går inga promenader).
Jag hoppas att jag lever så länge att jag får se svansen på Coronan när den försvinner bort från Sverige när Flockimmuniteten skrämmer den på flykten.
Jag undrar verkligen hur den där Flockimmuniteten egentligen ser ut, och när den tänkt komma hit och lugna ner allt, jag har nämligen hört att vi får vänta ännu längre innan Vaccin kommer hit och ställer allt till rätta.
Ni måste förstå att detta är mycket att ta in, även för en ovanligt klok hund som jag. Men jag hoppas i alla fall att de flesta slipper bli jättesjuka och bli inlåsta på djurkliniken i Öjebyn och få magen öppnad bara för att de fått lunginflammation. Jag vet nämligen allt om att vara dödssjuk och inte kunna andas i ordning. Det är drygt åtta år sedan jag nästan dog och om någon vill läsa om det så har gammelmatte skrivit ett inlägg i oktober 2011 https://frodeestil.blogg.se/2011/october/
Nu byter vi ämne och berättar om något roligare.
Det har också hänt en sak jag aldrig trodde skulle ske. Jag har hittat en lekkamrat som är precis i min smak! Jag kan acceptera att umgås med andra hundar om de beundrar mig på lite avstånd. Jag har inget emot att lära valpar jaga sork om de tittar på och inte kommer för nära. Jag har alltså för länge sedan tyckt att social distansering är bra. Tänk att det skulle dröja till 2020 innan världen fattar att det inte alltid är bra att tränga ihop sig och titta i samma sorkhål.
Hur som helst så har det kommit ytterligare ett ensamkommande flyktingbarn från Finland och hon är av samma skrot och korn som jag är. Våra förfäder kommer faktiskt från samma finska kennel, Kekkeruusin, så jag tror att det är därför vi talar samma språk. Det kan ju också bero på att Lempi, som hon kallas, har samma störning som jag har. Jag började med att försöka hålla henne på avstånd men eftersom hon inte bryr sig ett skvatt så leker vi numer med samma pinnar och jag måste erkänna att det är roligt att ha en riktig vän.
Det är så mycket trevligare att bryta av plogpinnar om man har hjälp och det är såå mycket enklare att bära hem dem med hjälp av en kompis. Vi har en kilometer enskild väg och vi har haft hela vintern på oss att bryta pinnar. Det är inte populärt men där kommer min hörselskada väl till pass. Även om jag hör allt skäll jag får, så kan jag lossas som ingenting och vad då?! plogbilen har inte kört i diket en enda gång.
Det har fötts andra valpar också, keeshondar, finnspetsar och lapphundar och en människovalp. Hon heter Lilly och det språk hon talar bäst är hundspråk. Vavav, vavav säger hon mest hela tiden och hon älskar oss hundar och hon kanske tror att hon är en hund.
Jag har i alla fall kommit fram att hon är bra att ha när man vill bli fotad. Ni som följde mig i mina yngre dagar kanske minns att jag älskar fötter och det gör jag fortfarande. Om jag sätter mig under Lillys stol så når hennes små fötter precis ner till min rygg och nacke och det är perfekt massage när hon sparkar och går på. Om Lilly sen har något gott att äta så brukar det falla ner på golvet bredvid mig så då får jag snacks också.
Ibland är Lilly lite väl närgående och jag gillade inte direkt när hon kom och satte sig på min svans i hundsängen men vad kan man göra, människovalpar är okränkbara och mer korkade än hundvalpar i vissa situationer.
Alla är väl inte lika förtjusta i Lilly, Bina till exempel försöker mest hålla sig undan när hon kommer. Gammelmatte säger att hon vill ha risktillägg när hon ska mata sitt barnbarn för det flyger mycket mat runt köket när Lilly ska äta, så Svea,Tuva och Kero ser henne som en matautomat och sitter klistrade vid barnstolen när hon äter. Och så har vi Flisa som verkligen älskar Lilly och gärna vill att hon ska dra henne i öronen speciellt när Lilly ska sova. Det inträffar dock inte så ofta eftersom det barnet är en duracellkanin som sällan stannar. De är i alla fall ganska söta tillsammans Lilly och Flisa.
Det var allt från mitt liv som hund för denna gång.
Vi får se om det blir mitt sista inlägg eller om jag återkommer i sommar, känner mig riktigt inspirerad nu.
Med önskan om en frisk vår och sommar!
Frode