Det kunde har varit slutet...


…för Frodes blogg och Frode själv.

Den här gången är det inte Frode som bloggar, han ligger i sjuksängen och blir förhoppningsvis piggare och piggare. Han är så mager att man nästan kan se rakt igenom honom.


Det hela började för knappt två veckor sen med vad som verkade vara en oförarglig magsjuka, som hundar drabbas lite då och då. Magen lugnade snabbt ner sig men Frode blev inte piggare utan verkade allt hängigare och hängigare. Förra fredagen åkte jag och Malin ner till Piteå med Frode som då var i så dålig form att han låg i mitt knä och väntade på sin tur att gå in till veterinären. Han hade drygt 40 graders feber och jag fick så klart mycket dåligt samvete för att det tagit så lång tid att förstå hur dålig Frode var. Efter röntgen och blodprovstagning som inte visade på något särskilt fick Malin och jag åka hem och lämna Frode på Djursjukhuset.


Under lördag och söndag gjordes fler undersökningar och han fick antibiotika utan att det blev någon förbättring. På måndag gjordes en buköppning för att se om det möjligtvis satt fast något i tarmen som inte syntes på kontraströntgen eller om det i allra värsta fall var någon form av cancer, men operationen visade inget av detta.


Sen har hela veckan känts som ett avsnitt av House där möjliga diagnoser och olika undersökningar avlöst varandra. Naturligtvis har jag suttit i timmar framför datorn och surfat och vet nu allt om symptomen på en massa konstiga House-sjukdomar som hundar också kan drabbas av. Och någonstans mitt i detta låg vår lille Frode och mådde dåligt.


Det har verkligen varit en berg- och dalbana av hopp och förtvivlan, där man varje dag har väntat på att antingen få goda nyheter eller besked om att det inte fanns något mer att göra än att avsluta lidandet. I onsdags gjordes en ny lungröntgen och då syntes det klart att det handlade om en lunginflammation som tydligen var av den envisare och mer svårdiagnostiserade sorten (lunginflammation var på tal redan på söndagen). En låg dos av cortison sattes då in och på torsdag förmiddag ringde en av de tre veterinärer som behandlat Frode och sa att hon hade goda nyheter. Febern hade gått ner och crp-värdet, som är ett mått på ”graden av infektion” hade äntligen sjunkit. Dessutom hade han frivilligt ätit leverpastej och några kulor torrfoder. Vi var alltså välkomna att hämta vår sjukling på eftermiddagen.

När vi stod i väntrummet och Frode kom gående mager och eländig med tratt runt halsen och blev så glad kändes det otroligt härligt. Han hade en hel del att säga om vad som hänt den senaste veckan. Jag tror också att han försökte varna oss för att stanna för länge. Tror han sa att det var bäst att ge sig av innan någon skulle spärra in oss i en bur och börja stickas och göra andra dumma saker.



På väg hem åt han några små bitar av hamburgare och även lite kyckling. När vi var nästan hemma hörde vi konstiga ljud från baksätet, det var Frode som höll på att servera sig mer kyckling. Att man kan bli så glad över att man har en mattjuv, det brukar ju oftast ge motsatt reaktion.

 Frode äter ungefär varannan timme nu och det är bara godsaker som serveras, så nu blir han än mer ”lagrann” som vi säger här i Arjeplog.
Lagrann, uttalas med ett med ett långt a i början och kort i mitten som i ordet rann. Det betyder att man är riktigt bortskämd och att bara det bästa duger. Till exempel fet ost med Bregott på, leverpastej, kokt renkött, hemlagad valpmat och Klass hundfoder. Jag måste nog steka en tjäder också, så han får äta det med. Han väger ungefär lika mycket som Bina, som är en fem månaders valp, så det behövs många kalorier för att återställa det som försvunnit under sjukdomen.

Idag bar han i alla fall hem en pinne som han hittade och det är nog Frodes bästa pinne efter vad jag tycker. Det är bara att hoppas att allt fortsätter på detta sätt och inget tillstöter.

Tur att det finns duktiga veterinärer och försäkringar som betalar och nästa år blir det att ändra till dubbel veterinärvårdsförsäkring för våra hundar, det är helt säkert.

 Om någon vecka kanske Frode vill ge sin version av det som hänt, han har säkert en annan syn på händelserna än vad jag har.

/Elisabet


Höst och jakt

Sist jag skrev så klagade jag ju på mina jaktkamrater men jag är glad över att kunna säga att de skärpt sig och utfört sin del av jobbet hyfsat bra. Sen har gammelmatte envisats med att jaga med filmkameran ett par gånger också, och då blir det ju inget fällt vilt. Om man nu inte har en James Bond-kamera förståss.




Jag är också glad och stolt över att mina småbröder börjat skälla fågel så smått. Både Hellner (Arrax) och Ferry har haft tur och fått fågel i backen. Jag önskar dem alla fortsatt lycka till.

Gammelhusse har varit ute med Seidi, älghund, och jagat storvilt och nog ser den stor ut älgtjuren, där den ligger. Varje stek vägde 43 kilo så det var en riktigt stor älg, den andra 18-taggaren som gammelhusse skjutit. Den förra hade ett guldhorn som ligger i badkaret i källaren, inte precis någon hedersplats. 



Den här hösten har mest bjudit på regn och åter regn, men ibland har solen faktiskt lyst på mig. Här sitter jag och väntar på att renskaven ska bli färdigstekt så jag kan få smaka. Vi kan ju bara hoppas på att det slutar komma nederbörd snart för annars kommer vi nog att snöa över vad det lider. Den första snön har faktiskt redan kommit men det mesta har tinat bort.



Det är oklart om Bina förstått att hon är en fågelhund. Hon tror nog att hon är någon form av sork och lämmelhund för hon är ganska ivrig på att jaga under stubbar och liknande. Hon har nog inte fattat att man måste lyfta blicken för att se det som verkligen är av intresse för en riktig finnspets.
Det är fortfarande massor med lämmel i skogen och de är ju så roliga när de skäller tillbaks. Jag träffade en lämmel hemma hos mattes mormor och morfar för två veckor sen. Det var en riktig galen typ som hoppade högt för att bita mig i nosen. Jag tittade på den i nån minut och sen lät jag den gå, det är inte värt besväret att bry sig. Tala om att lämlar har storhetsvansinne.



Helgen som gick var jag på jaktprov. På lördagen sprang jag på som vanligt men på söndagen var jag inte i nån form, det gick verkligen tungt. Jag kräktes i bilen på väg hem och nu mår jag pyton, orkar knappt gå ut för att kissa. Jag hoppas att det känns bättre snart annars blir det nog besök hon den snälla veterinären, Stella, som fixade min öroninflammation tidigare i höst.
Jag hoppas att jag är på benen till helgen för då kommer både matte och Malin hem för att följa mig till skogen.




RSS 2.0