Har inte haft tid och Ylvis gästbloggar..

 Jag har varit mycket upptagen en tid, jag brukar vara det på hösten. Det är den tid när jag är upptagen med viktiga saker som att sitta på en bänk och spana ut över min specialmyr. Där sitter jag och tänker på trevliga saker som en lyckad jakttur med många fåglar. Att bara sitta ner och vara i naturen är livsviktigt, det är då man fyller på sina batterier och får ny energi.
 
 
Bänken vid myren är ny, den är byggd en svettig dag i augusti av gammelhusse, gammelmatte, Malin och Emil. I vintras förberedde vi bygget genom att hugga virket och köra dit sten till eldplatsen. Ja jag högg inte så mycket, jag hittade en älg som jag skällde på istället. Tänkte att den inte skulle komma och störa i skogsarbetet eller nåt.
 
 
 Så här långt är jag ganska nöjd med min höst och med mattes prestationer som jägare. Årets första fågel var en hönskyckling och gammelmatte var rätt imponerad av mattes skytte den gången. När matte och Malin var yngre tävlade de i luftgevärsskytte så de har lite träningstimmar med gevär som ger utdelning nu.
 
 
 Min andra fågel kom en dag i september då det omväxlande snöade och blåste. Först hittade jag en tupp som var ovanligt bångstyrig. Han satt bara stilla ett tag innan han flyttade till ett nytt träd och det var ett himla springande från tall till tall innan han stack sin kos för gott. Kände mig ganska sur då, tycker nog att matte kunde varit lite snabbare och skjutit medans tid var. Men som tur var så hittade jag tuppens tuppkompis och den rackaren satte sig längst ute på en stor gren och där satt han tills matte hann fram.
 
 
Den tredje fågeln var också en tupp och han var så liten att han hade lite bruna fjädrar kvar på ryggen. Det var en riktig dumskalle som bara flög rakt upp och satt och tittade på mig. En riktig barnlek alltså, lämplig för valpar eller döva och invalida jakthundar. Till och med Bolla som är en keeshond skulle ha klarat av att skälla den fågeln så det är inte mycket att skryta över.
  
 
Har man tur ser man mycket annat än fåglar på en jakttur. I år har det varit massor av ugglor i farten eftersom det finns mycket gott om smaskiga sorkar i skogen. Sen höll gammelmatte på att bli överkörd av en jättestor skoveltjur som var arg på Bina. En skoveltjur är en manlig älg med horn stora som snöskovlar och längst ute på skovlarna sitter vassa pinnar. Det är ingen man muckar med, om man inte är beväpnad till tänderna eller med tänder som en björn.
Mycket sötare var den här krabaten som matte träffade, vet dock att de har en ovana att kissa på en om man kommer för nära. Jag tycker att det luktar rätt okay, men det brukar innebära bad för min del, därför att andra mer känsliga personer påstår att det luktar piss.
 
 
Det har varit växlande väder i höst, först var det sommar till mitten av september och sen blev det kallt och sen snöade det innan det blev varmt och nästan all snön tinade bort. Nu är det nästan bart på mina bästa jaktmarker så jag hoppas på flera fina dagar ännu. Nu överlämnar jag ordet till min son Ylvis som vill gnälla och yla lite för er.
 
 
 YYYYYL!
Det är jag som är Ylvis, världens mest otursdrabbade hund.
I och för sig hade jag väl tur som lyckades charma matte så jag fick stanna hos henne, Frode och Kilpi. Gammelmatte och gammelhusse ville nog bli av med mig, de tyckte att jag ylade och gnällde och var allmänt jobbig som liten. Nu är jag mer som Nalle Puh, lite eftertänksam och långsam och alltid sugen på en godbit av något slag. 
 
 
 När jag jagar är jag inte långsam, jag springer som vinden och hinner ungefär lika långt. Gammelmatte är en riktig sölkorv och hinner oftast inte fram innan fåglarna flyger. De gånger hon gjort det så skrämmer hon antingen iväg de själv eller så skrämmer hon dem genom att skjuta på dem. 
Gammelhusse är inte mycket bättre han. Han tror att jag skäller ekorrar och ställer sig under trädet och pratar, men annat fick han se då tjäderhönan flög. Fattar ni hur mycket otur jag har?
 
 
 Den här snöiga dagen var matte med som skytt men då satt inte fåglarna mer än några minuter utan att någon behövde skrämma dem. Jag jobbade som en galning och letade hela tiden fatt på nya fåglar men vad hjälpte det? Inte ett dugg med min otur, yyyyyl.
 
 
Som ni hör har jag riktigt oflyt, antar att all tur har tagits av min mamma, Bina, som alltid verkar få fågel. Så fort hon kommer till skogen hittar hon fågel som sitter snällt och när det ska skjutas så är det ingen som bommar eller skrämmer. Matte och Bina fick en tupp i lördags. Matte sa att hon bara såg halsen på den och hon sköt nästan loss huvudet på den utan problem bara för att det var turhunden Bina som skällde. 
 
Jag funderar på att offra till Skade, jaktens och vinterns gudinna, måste bara fundera på vad som kan bli en bra offergåva. Kan det vara lämpligt med en extra fet sork? Och hur och var ska jag offra? Måste läsa på, för något måste göras åt min otur så mycket är klart!
 Nu tackar jag för mig och återlämnar ordet till Frode
Ylvis
 
 
 Månadens bild september
Blir en favorit i repris från 2008, min allra första fågel. Så här skrev jag den gången och jag blygs över min okunnighet om livet.
 
I fredags, när jag var ute med gammelmatte i skogen hittade jag en stor svart fågel som jag skrämde upp i ett träd. Jag testade att skälla lite på den, men jag kände mig osäker på om det var rätt sak att göra, så jag slutade skälla och sprang omkring en sväng i stället. Under en gran hittade jag gammelmatte och jag grubblade lite på varför hon låg där och skräpade, men hon viskade bara att jag skulle fortsätta så det gjorde jag. 
Riktigt vad jag skulle fortsätta med hade jag ingen aning om, men rätt vad det var kände jag lukten av fågeln igen och skällde lite till och då small det! Och då ramlade det ner en stor svart klump nästan i huvudet på mig, det var så spännande, det bästa jag gjort i år tror jag. Jag längtar redan till nästa gång
 
Tur att man blir äldre och klokare med åren, men längtan till nästa gång är fortfarande lika stor.
 
 
 Månadens bild oktober
Är från 2013. En frusen tjärn och en lågt stående sol. Jaktsäsongen går mot sitt slut. Snö och/eller isig mark lägger hinder för min framfart i skogen. Tyvärr går den här tiden på årets allt för fort förbi...
 
 
 Men ännu hoppas jag på några dagar i skogen även om det finns risk för att det blir fruset och skrapigt snart.
Hälsningar Frode
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0