Livet är kul!

Vov på er mina vänner!
Ni kanske minns att jag var en gnällig gubbe sist vi hördes? Det är glömt nu! Det har hänt så mycket roligt att jag nästan inte vet hur jag ska kunna berätta allt. Först och främst så har Matte och Malin kommit hem igen, bara en sån sak kan få en liten hundgubbe att bli så glad. Hundgubben är förresten det enda husse kallar mig, men det var en parantes.
Sen har gammelmatte köpt ett nytt rullande hus som vi åkte iväg med i fredags. Vi åkte till mammas gamla hemland Norge, på hundutställning och jag fick flera goda rosetter. Ni kan inte tro vad jag gillar rosetter, de röd-gula var finast tycker jag. Mamma fick en röd och gul rosett hon också, och sen fick hon en som det stod BIG4 som alla blev så hysteriska över. Men mina var finast i alla fall.
Sen kom det fram en trevlig gubbe och ville intervjua mig och ta kort till en tidning och det fick han så klart. Han blev så glad när han hörde att jag heter Frode Estil så han skrattar nog än.


Vi hade knappt hunnit hem innan nästa roliga sak. Vi åkte i väg med bilen ut i skogen och där fick jag springa omkring som jag ville och lukta på alla goda lukter och titta på fina pinnar och annat skoj. Jag såg en fin vit fjäril som jag skällde på och ett par småfåglar som flaxade omkring. Och så plötsligt kände jag den, LUKTEN, jag visste inte riktigt vad det var, men jag visste att det var något bra. Den kom från en stor gran och jag kunde inte låta bli att skälla lite och tro det eller ej men ut ur granen kom en jättestor fågel flygande och nu vet jag vad som är mer spännande än min gröna krokodil. Stora tjocka fåglar i träd! Jag längtar redan efter fler.


Men det var inte nog med detta, igår kväll kom Daniel tillbaka och jag blev så glad. Jag undrar verkligen vara han har varit hela sommaren men nu ska jag minsann hålla koll på honom så han inte försvinner.
Vov från en lycklig hund


Livet är orättvist!

Hej på er alla!
Ju äldre jag blir, desto mer övertygad blir jag! Livet är vansinnigt orättvist.
Jag misstänkte redan i valplådan att maten inte alltid fördelades rättvist och med tiden blev jag allt säkrare, och nu har jag bildbevis på att det är så. Misa får åtminstone fem gånger så mycket mat som vad jag får. I alla fall räcker hennes mat fem gånger så länge. När jag är klar med min mat och har slickat skålen noga, så står hon där och äter och äter. Jag brukar försöka hjälpa Misa med de sista kulorna, men då blir hon sur och  morrar och ger jag mig inte då så biter hon mig i nosen. Det är inte rättvist.



Vet ni sen vad som hänt?
Jag har blivit lämnad och övergiven!
Matte har flugit ifrån mig!



Vi for i väg med bilen i lördags och jag hoppades på att något roligt skulle hända. Kanske en hundutställning med fler goda rosetter eller ett besök hos Tilda eller Seidi, men icke. I stället åkte vi till en flyplats och matte försvann i ett plan.
Misa har berättat att det är spännande att flyga. Hon kom med Matte och Malin från Göteborg förra sommaren och alla tyckte att hon var så liten och söt. Varför får inte jag flyga? Jag är minsann också söt, fast inte så liten. Jag skulle nog få det lite trångt i Misas gamla flygväska men det borde ha gått, jag får ju ändå så lite mat.
Nu tycker ni säkert att jag är en gnällig typ, men det är ju det jag säger; livet är orättvist!

Hemma igen.

Nu är jag hemma igen efter en veckas semester i det rullande huset. Det var ganska skönt att komma hem och se att alla saker, som jag lämnat hemma var kvar. Jag började med att plocka upp allt som jag äger och sprida runt sakerna i huset, av bara farten fick jag med mig några prylar som jag inte äger också. Jag blev bland annat anklagad för fildelning medan jag höll på med det. Bara för att jag lånade husses fil och skiljde skaftet från själva filen, som var rätt hård och otrevlig att tugga på.
Jag har kollat på mina semesterbilder också, ser ni mitt dilemma? Bunden i en stock medans matte håller på att försvinna ut till storsjöodjuret, Ni kan inte ana hur jag skällde för att varna henne?


Kolla in nästa bild!
Min första egna rosett! Vad jag blev glad för den, Jag fick den av en gullig gubbe från mammas hemland, Norge. Han tyckte att jag var en stilig kille för min ålder. Jag är fortfarande som Karlsson på taket alltså; en lagom tjock man i mina bästa år. Det dröjer inte så länge innan jag ska tävla igen och då hoppas jag på fler fina rosetter som jag kan ha att tugga på.



Igår fick jag besök av en liten busig tjej som heter Seidi och är en Hälleforshund och bor hos mattes farmor och farfar. Det var rätt mycket fart på henne det var knappt jag klarade mig.
Vi hörs / Frode


RSS 2.0