Mitt liv med Hellner

Mina värsta farhågor har besannats, mitt liv har inte varit allt för kul den senaste tiden.
Trist, långtråkigt och omskakat.
Det mest intressanta som hänt är att grannen skottat snö med snöslunga, nån gång då och då. Jag brukar sitta på sängen och titta hur snön yr utanför fönstret och hur Håkan går fram och tillbaks. Nu finns det ju ingen snö längre så nu har jag ingenting alls att glädjas åt.



Den största anledningen till att mitt liv är rubbat stavas: BRÖDER!
Det började med att jag fick en gigantisk säng på golvet i mattes rum. Jag fick svaga flash-backs från barndomen när jag såg den. Det kändes som jag sett den förr när jag var mycket mindre. Hur som helst så flyttade jag in i den direkt men jag blev lika snabbt utkastad av Jonna. Min egen mamma har förvandlats till ett riktigt monster. Visserligen är hon inte lika isken nu men för fyra veckor sen var hon hemsk.



Sen låg alla i mattes rum i flera dagar och de tog inte mycket hänsyn till att jag är en hund som behöver lekkamrater och kompisar. En eftermiddag blev det plötsligt ett väldigt väsen, och så for alla utom gammelhusse och Ronja hemifrån och lämnade mig nästan ensam hemma.
Med facit i hand kunde de ha hållit sig borta, för när de kom tillbaks hade de med sig fyra riktigt läskiga saker.
Små råttliknande varelser som pep och gnällde och som alla tyckte var så söta, fast de inte liknade nåt vettigt.



Numer börjar de väl i och för sig likna hundar. Men inte kan de gå ordentligt och fula är de, med öron som hänger som små lappar på snedden. Fast de verkar ha ökat sin charmfaktor trots detta, för alla blir alldeles till sig och börjar jollra när de träffar mina hemska småbröder. Till och med matte har övergivit mig och surrar bara om hur söt Hellner är. Och hon menar inte Marcus Hellner!

Kolla på bilden hur sur mamma är bara jag visar mig. Jag tänkte göra ett allvarligt försök att lukta på mina bröder men då fick jag skäll för att jag var nyfiken.



Okej, nu ska jag sluta gnälla. Om jag ska vara ärlig så är inte livet helt slut.
Matte har haft påskledigt och då var vi i Myrheden.
Jag fick tjäder till middag en dag. Det var mattes morfar som bjöd. I höstas sköt han en ungtupp tillsammans med Bolla och Tilda och den smakade riktigt bra tycker jag.
Efter middagen hade vi ballongflygning. Om jag fått bestämma så skulle vi ha satt fast en liten korg under ballongen och kollat om Hellner kunnat flyga. Om det fungerat bra så finns det minst en ballong till att skicka iväg Klas med. Sen får jag tänka lite på hur jag ska bli av med Molle och Ferry.



Lite skoteråkning hann jag också med, även om jag inte riktigt gillade valet av chaufför. Men solen sken och det var skönt på älgskinnet så det kändes hyfsat i alla fall.



En dag fick gammelmatte en släng av pyromani. Enligt ryktena så fick hon sin första attack då hon var i femårsåldern och sett hur grannen eldade torrt gräs. Som tur var tog sig elden varken i gräset eller i huset som hon försökte tända på den gången. Nu på äldre dar har hon kanske fått lite mer vett, men en tall hade det ganska hett ett tag.  



Nu när det blivit vår så är det dags att tänka på att lätta på klädseln sägs det. Jag känner mig i alla fall lite orolig för att Malin tänkt att jag ska gå naken i sommar. Hon ger sig inte för än all päls kammats bort tror jag. Jag undrar hur det blir med min utställningskondition, eller om jag kan tävla i klassen nakenhund om det blir allt för illa.



En kväll i förra veckan såg matte tjädrar på väg. Det vill säga att de stod på en väg och de höll nog på med att planera för nya tjädrar. Tyvärr slutade tuppen spela när bilen kom så det blev inga riktiga bilder på speltjäder.



I helgen var vi ute på lämmelspaning. Det är lämmelår och det kryllar visst av dem sägs det. Fast de var inte så lätta att hitta. Nästan alla jag såg var döda, överkörda och platta och inte så roliga att titta på. Men jag fick ju se lite fjällnära trakter i alla fall.



När vi nästan var tillbaks i Arjeplog hittade vi en i alla fall. Men den stod inte kvar så länge innan den gömde sig. Jag tycker att den påminner om Ronja, fast hon är inte lika argsint.



Jag var ute på cykeltur med gammelhusse för några dagar sen och då tog jag årets första bad som var riktigt uppfriskande. Jag hoppas att han följer med på fler cykelturer, för det blir ingen löpning för oss i sommar i alla fall. Hans ena knä har sagt upp sig och det är väl tur om det är helt till jakten.  Annars får han väl hoppa på ett ben genom skogen i höst.
 


Hälsningar Frode



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0